Bättre men inte helt bra

Jaha då har vi varit på återbesök. Knatten var betydligt bättre men inte helt bra så skrittandet fortsätter i tre veckor till, suck! Veterinären tar det hela med ro så det borde väl även jag göra. Nu röntgade vi även andra kotan och den var ren och fin och det är ju en lättnad. Knatten var betydligt piggare den här gången och busade mest vid longeringen så han fick lugnande vid böjprovet. Det har vi ju inte behövt göra innan vilket både jag och veterinären ser som ett gott tecken. Så igångsättning får vänta lite till, men djuret kanske inte behöver sluta sina dagar riktigt ännu i all fall!

En sak är säker jag ska ta det väldigt lugnt med honom framöver och verkligen satsa på att bygga upp honom långsamt och inte vara för snabb med att börja hoppa och tävla honom den här gången. Jag har kommit fram till att det nog var det felet jag gjorde förra gången. Jag har googlat runt och verkligen läst på om leder och det tar ju ett helt år för både leder och ligament att bli starka igen efter längre vila och skador. Jag kan tänka mig att det gäller samma vid felbelastningar när leder och ligament ska börja jobba helt rätt igen. Muskler och kondition byggs upp relativt snabbt vilket gör att man kanske går för fort fram efter skador eller längre avbrott. Skynda lugnt alltså. Förbaskat svårt när man är så otålig som jag är!

Håll tummarna nu!!

Hallå där ute håll alla tummar och tår för nu är det dags för återbesök!

Skritt på spåret

I går blev det skritt på spåret i lilla ridhuset. Jag var inte så sugen på en ny flygfärd så jag höll mig inne i ridhuset. Tänk om jag nu kommer att bli till en av dessa som aldrig rider ut utan alltid håller sig innanför väggar och staket! Jag tror inte det men jag kan säga att jag inte var jättesugen på att rida runt anläggningen i går så vem vet.

Russ skötte sig i alla fall och jag kunde faktiskt inte hålla mig från att trava lite på spåret, bara för att känna hur det känns liksom! Det är ju snart dags för återbesök och jag tror inte att det skadar så mycket. Knatten kändes riktigt framåt i traven vilket jag ser som ett gott tecken inför återbesöket. Men nu ska jag väl inte ha alltför höga förhoppningar med tanke på det oerhörda flyt jag för tillfället besitter!! Jag hade inte blivit förvånad över en tregradig hälta på något av dom fyra benen, varför inte liksom?? Men nu ska vi inte vara dystra och negativa.

Eller jo det ska jag! Jag har fullständigt resignerat när det gäller min ridning, jag orkar inte ens jaga rätt på någon häst att hoppa eller rida under tiden jag väntar på att mitt russ ska komma igång igen. Jag har visserligen hoppat två gånger nu på olika hästar men det känns helt meningslöst att hoppa andra hästar om det ändå inte kan bli något regelbundet av det. Jag är inte tillräckligt duktig för att bara hoppa upp på något random djur och sedan få ut något av det. Tvärtom känns det bara som om jag inte kan rida om jag inte hittar knapparna meddetsamma och det är inte vad mitt självförtroende behöver just nu. Förra veckan hoppade jag en kompis häst, en fin häst men som jag ändå kände mig som en nybörjare på! Jag hittade inga avstånd och det där med att räkna galoppsprång kändes det som jag aldrig någonsin hade försökt mig på. Denna insikt i hur mycket jag tappat dessa månader tillsammans med min avåkning är inte direkt någon boost för mitt självförtroende.

Det får mig att fundera och tvivla på mina egna ord "Det är aldrig för sent att bli bättre" Kan det verkligen stämma? Jag är ju en tant nu, benskör, utan balanssinne eller avståndsbedömning? Benskörheten var kanske en liten överdrift men ändå? Kommer man in i ålderskriser även i ridningen där man frågsätter allt det man tidigare har trott sig kunna och veta? Eller är det bara allmänna tvivel över livet och annat som speglar av sig i ridningen?

Sammanfattning helgen

Helgen kan ju sammanfattas med att jag har helt förbaskat usel balans! Jag åkte av igen och denna gång på Russ, i skritt! Vad är det med mig nuförtiden jag flyger ju av som en vante jämt och ständigt numera? I somras var det ponnyn och nu Knatten. Beror det på åldern att balansen försämras? Innebär det att jag nu kommer att åka av stup i kvarten med tanke på att min häst inte alltid går på ett rakt spår, rakt fram, eller på marken?

Hur som helst skrittrundan runt anläggningen slutade ganska abrupt då Knatten gjorde ett av sina berömda 180 graders tvärkast, först åt ett håll för att sedan vända tvärt åt andra hållet igen. Jag brukar oftast sitta kvar vid dessa helomvändningar men den här gången hann jag inte med överhuvudtaget. Resultatet var kraschlandning på min välformade rumpa med efterföljande bakåtkast och landning på skalle!

Där sitter jag på marken rätt omtumlad och oförmögen att först resa mig upp och ser min konvalescenta häst galoppera i väg i fjärran. En del svordomar tänktes när jag hasade mig upp och började att vingla iväg efter djuret. Jag hann bara en bit på vägen innan jag blev uppfångad av Mamma P som vänligt men bestämt trycker ner mig på marken trots mina protester. Där på marken vete katten vad som hände för jag bröt fullständigt samman i tårar, förvirrade ordsvador och skratt i en salig blandning. Kanske var det adrenalinpåslaget eller så var det bara känslan av det totala misslyckandet att dratta av i skritt som fick mig att bete mig som jag sladd hoedet, som vi säger här i Skåne!! Eller så var det just för att jag slagit huvudet!

Hur som helst så fick jag inte lov att resa mig, trots att jag ville, utan ambulans tillkallades. I mitt tycket en ganska onödig handling, men jag hade inte så mycket att säga till om. Det var spineboard och hela baletten, jag hade helst sluppit, jag får panik av att ligga fastspänd på den där brädan!! Jag försökte informera omgivningen att det faktiskt inte var något som helst fel på mig men det var det minsanna ingen som lyssnade på! Efter röntgen kunde det i alla fall konstateras att jag hade rätt om att jag inte brutit ryggen och jag blev hemsläppt. Resten av helgen har jag varit ganska dämpad både till kropp och själ och jag har lite ont i den nedre bakre regionen! Ja det var min helg hur var er??

Som en guldfisk

Just nu känns det som om jag är en guldfisk, jag simmar runt, runt i min skål och allting ser exakt likadant ut varje gång jag har simmat ett varv, eftersom allting är exakt likadant! Det här är var jag befann mig för precis ett år sedan. För precis ett år sedan stod Knatten i boxen på boxvila då han blivit opererad. Precis som han nu står och har boxvila. Då var jag dock nog mer optimistisk i min framtidstro än vad jag är nu!! Det är svårt att hålla modet uppe, jag sjunker som en sten i en vak just nu.

Lite hopp i kroppen

Lördags hoppade jag!! Första gången på nästan två månader så långt uppehåll har jag inte haft på jag vet inte när?? Jag provade en häst för ett eventuellt samarbete.  Den var väldigt fin att rida och hoppa, ganska pigg och lite busig så det blev lite bock här och var trots min ringrostiga ridning så satt jag kvar. Vi får se om det leder till något i framtiden? Jag kan i alla fall konstatera att så glad som jag var efter denna provridning har jag inte varit på länge. Jag behöver språng i kroppen för att mina endorfiner ska komma igång, så är det bara!

En annan rolig sak som hände i helgen var att jag fick besök av en kär vän som jag inte har träffat på några år. Vi stod tidigare i samma stall både på LCR och ute i Tornahällestad och så bodde Knatten hos henne precis när jag köpt honom. Vi har hållit kontakten rätt så sporadiskt genom åren men när vi träffas är det alltid lika roligt och vi har mycket att prata om. Asociala jag bjöd faktiskt på brunch hemma hos oss vilket inte hör till vanligheterna. Jag är hemskt dålig på att bjuda in folk i vårt hus för då känner jag att jag måste städa och fixa och det är inte riktigt min grej! Hur som haver så var det väldigt trevlig att träffas igen. Det blev mycket prat om hästar och skola och barn och djur och annat man kan dryfta om här på jorden.

Knattens boxvila fortsätter och med tanke på hur vädret har varit så misstycker han nog inte så mycket. Han ser rätt nöjd ut ändå när han sticker ut huvudet genom fönstret och spanar ut på sina vänner i regnet. Eftersom det fortfarande är så varmt så väntar jag ett tag till med att sätta i fönster och galler så att han kan spana ut under dagarna om han vill. Jag passade även på att klippa honom med den nya saxen. Knatten har väldigt lätt för att få svamp och eftersom vädret är varmt och fuktigt så är risken ganska överhängande så därför tyckte jag att det var lika bra att raka av pälsen fast han inte är igång. Nu ser han lite mer ut som en häst igen och inte som ett skogstroll! Men jag gråter en skvätt när jag ser hans rumpa och hals, så tunna och muskelfattiga är dom:(!

Vi skrittar på och jag kollar honom i trav lite då och då och kan nog konstera att hältan nu är borta, han stampar även betydligt mindre med benet så just den skadan är på väg att läkas. Hur det är med det andra kan man bara sia om! Fast Knatten är betydligt piggare och på tårna nu så det ser jag som ett gott tecken, det kan ju bro på klippningen också men varför inte se positivt på saker och ting för en gångs skull. Vi ska tillbaka till veterinären om knappt två veckor. Får se om vi kan undersöka det som undersökas ska då??

Foto: Ewa Levau

Boxvila

Tror inte Knatten har något emot boxvila!

Rätt tänkt Titti

Jag har köpt en ny klippmaskin och jag valde tydligen rätt!! Nu ska jag bara ta mig samman och använda den också!     

Ack vad jag bedrog mig!

Jag skrev häromdagen "att i morgon vet jag" men nu kan jag tala om för er att det gör jag minsann INTE! Eller jag vet inte det jag ville veta utan något helt annat! Vi tar det från början. När jag kom upp till kliniken så hade jag ändå rätt så goda förhoppningar, trots min dystra livsåskådning, och det hade även veterinären. När jag springer med Knatten så är han så förbaskat halt som han bara kan vara på höger fram. Så halt att det omöjligt kan vara den ursprungliga hältan!! "Men vad fan" är min tanke och jag tror faktiskt nästan att veterinären tänker det samma.

När dom böjer Russ protesterar han vildsint och han är väldigt öm över kotsenskidbenet (blev det rätt tro) där han har ett sår som jag upptäckt dagen innan. Han är  lite extra känslig just där på det högra benet då han har en gammal "krigsskada" där sedan förra året. Ni som var med då vet att Knatten levde rövare med mig vid igångsättning och sparkade sig själv på utsidan av kotan. Han spräckte då ett blodkärl och fick en ganska kraftig blödning under huden. Kärlet läkte men det har blivit något förtjockat och hårdare vilket gör att man måste vara lite extra försiktig när man lindar eller sätter på skydd då det annars lätt blir tryck vilket det tyvärr blivit fast jag varit så försiktig när jag lindat honom.

Hur som helst efter röntgen och ultraljud kunde veterinären konstatera att han troligen fått en irritation/svullnad under huden som trycker på den nerv som ligger precis under blodkärlet! Inget farligt och ingen större risk för själva leden men ack så irriterande då den tänkta undersökningen inte kunde göras. Därav går jag fortfarande ovetandes om hur det är med den ursprungliga hältan? Detta innebär att jag får skritta ytterligare ett tag och lite då och då kolla om han är halt i trav. När han inte är halt längre så får jag boka en ny tid och åka upp igen för ytterligare en koll!! Det är roligt nästan jämt när man har häst! Så jag har ingen aning om han är halt eller inte, eller jag vet att han är halt men inte från den hältan. Förvirringen är på topp! Positivt är att Knatten är så ren och fin i sin högra kota som han bara kan vara, det såg jag ju på röntgen och det är ju skönt!!

Titta så mycket som kan gå sönder!!

Berättar mer senare!!

Orolig sömn

Jag har sovit jättedåligt i natt, ni vet när man ligger och är rastlös samtidigt som man sover. Jag har drömt förbryllande drömmar och vaknat till lite halvt då och då. Om det är Knattens stundande veterinärbesök eller jobbet som bidragit till min dåliga sömn är svårt att avgöra. Både och förmodligen.

Jag brukar sällan vara speciellt stressad på jobbet, men nu helt plötsligt så är jag det. Antagligen för att jag har mer att göra och för att jag har svårare ärenden, men den största bidragande orsaken tror jag är att jag inte har någon energizon nu när hästen inte är på topp. Det är ju på hästryggen som jag hämtar ny energi och får dom där kickarna som gör livet lite extra värt att leva. Den där galoppen som gör att man bar andas lycka, det där språnget som får en att känna sig fri, ja ni som håller på vet vad jag menar. Jag har inte galopperat på flera veckor och jag har inte hoppat på flera månader. Livet blir då så grått, trist och meningslöst. Hur tänkte jag egentligen när jag fick för mig att jag skulle sluta rida?

Just nu har jag glömt den frustration jag kände över ridningen och Knatten eftersom den nu har bytts ut med frustrationen över att inte kunna rida mitt djur ordentligt! Ambivalens de lux!! För mig räcker det inte att vara i stallet och bara pyssla, jag är inte det minsta pysslig av mig. Jag är inte sådan att jag står och gosar, fixar eller bondar med min häst bara för dessa sakers skull. Jag gör det med ett syfte och det är för att jag vill ha en häst som är välskött och för att jag inte ska skämmas för Russ när jag rider honom. Visst kan jag gosa och "prata" med Knatten men det är något jag gör i förbifarten eftersom man ändå håller på att göra iordning för att rida eller vad man nu ska ta sig för med hästen. Jag är nog lite lätt anknytningsstörd då det kommer till hästar. Jag tycker om, eller nästan älskar de hästar som jag rider och har en relation till men livet går inte under om jag på ett eller annat sätt skulle mista dom.

Jag har någon gång sagt att Knatten är "The Love of My Life" när det gäller hästar men det är nog mest för att han är den häst som i mitt liv har varit i särklass roligast och mest givande att rida! Sedan har han givetvis en tilltalande personlighet också och jag pussar honom gärna på mulen då och då. Men om jag hade ridit en häst som hoppat ännu bättre och varit ännu roligare att rida så vet i katten om jag hade varit Knatten lojal?! Visst är jag hemsk! Men hästar kommer och går så är det bara och från den dagen då jag som tolvåring förlorade min första häst så har jag nog aldrig öppnat mitt hjärta fullständigt för någon häst igen.

Men jag älskade dom alla! (Nästan alla i alla fall.)

Men han är ändå rätt så bedårande!!

 

I morgon vet jag

 

I  morgon vet jag om mina farhågor besannas eller inte! Som jag skrivit innan så tror jag inte att Knatten är bra i benen ännu. Jag misstänker att han har dragit på sig en helt ny skada på höger fram eftersom han är lite svullen i höger fram om han inte står lindad.  Alternativt har han dragit upp någon av dom gamla.

 

Folk frågar mig hur det är med honom hela tiden, jag uppskattar att dom frågar och bryr sig men det är förbaskat svårt att svara på! Hur fanken ska jag kunna veta hur det är med honom vi skrittar ju bara hela tiden och även om jag tycker att han är blockhalt i skritten, möjligtvis en lätt överdrift, så vet jag inte! Jag tycker nog att han tar ett lite kortare steg där och att han snubblar lite mycket här eller nickar till på ett konstigt sätt både här och där? Dessutom stampar han argt med sina ben, främst med frambenen, i marken när han går och det beteendet tolkar jag inte heller så positivt!? Det gjorde han även då jag satte igång honom förra våren efter operationen men jag fick ingen förklaring på det då och sedan friskförklarades han så då tänkte jag inte mer på det! Nu gör han så igen och min tolkning är att det är för att han har ont?? Som ni märker inte så goda förhoppningar av utgången i morgon!!  

 

Jag tror att jag är rädd för att vara för positiv, mitt magiska tänkande får fritt spelrum i dom här situationerna. Någonstans i min primitivare del av hjärnan tänker jag att om jag är för positiv så kommer han att vara sämre bara för att jag tänker positivt. Om jag däremot målar fan på väggen så kan det ju bara bli bättre så då gör jag hellre det. Jag funkar så, hellre se det värsta i en situation och bli positivt överraskad än tvärtom. De som inte tänker såhär tycker att detta är ett konstigt och pessimistiskt sätt att förhålla sig till livet och det kan jag kanske hålla med om. Men det har funkat rätt så bra för mig då det även ger mig en beredskap för att hantera situationer som slutar negativt.

 

Så om någon frågar mig om hur det är med hästen så bered er på att höra en harang om utdömning, korv och annat smått och gott! Katastroftänkande måhända??

Vila i dag med?

Nej men så att om man skulle skritta lite?

I går fick ju Knatten "vila" precis som om han anstränger sig nämnvärt annars! Men han fick i alla fall vara utan sadel och mig på ryggen! I dag var jag seriös igen och hasade mig upp på djuret för att entusiastiskt skritta runt anläggningen! Entusiasmen var så stor att Knatten till och med blev svettig under hakan! Visserligen är han ju vinterlurvig och det är fortfarande sommarvarmt, men ändå! Han var dessutom lite andfådd, ni förstår vad han har tappat både konditionsmässigt och muskelmässigt! Jag kommer att behöva bygga upp honom från grunden så det lär dröja ett bra tag innan vi är på banan igen! 

På onsdag ska vi tillbaka till veterinären igen. Om jag ska vara ärlig så hyser jag inget större hopp om att han är bra den här gången heller, men så är jag ju också en av de mest pessimistiska människor jag känner. På onsdag vet jag i alla fall så varför spekulera innan dess! 

      

Inga krav

I dag är det kravlöst som gäller, det är ju ändå fredag!

Frustration

Just nu är jag en riktig pain in the.... att befinna sig i närheten av! Jag känner mig så förbaskat arg och irriterad. Allt och alla är dessutom MOT mig, det är jag helt övertygad om! Det som sägs till mig tolkar jag som ett personligt påhopp och som negativ kritik mot mig som person. Givetvis finns det en resonlig del av min hjärna som fattar att problemet ligger hos mig och inte hos någon annan. Men det är banne mig lättare att skylla på andra än se sin egen del i det som utspelar sig runt omkring en, eller hur?  Jag kan hjälpligt dölja mina känslor på både jobbet och i stallet men hemma är det desto svårare. Det är synd om Måns och Mathea nu!! I kväll när jag kommer hem får jag nog ta och skärpa till mig för annars lär jag nog bli ensamstående och barnlös inom en snar framtid.

Det jag har allra helst mest lust att göra just nu är att bara gå under jorden och vänta på bättre tider. Varför skriver jag detta i en hästblogg. Jo för att mitt humör är intimt relaterat till mitt hästliv! Mår hästen dåligt  eller jag inte har möjlighet att rida som jag vill så mår jag dåligt så är det bara. Just nu är frustrationen på topp. Att bara skritta räcker liksom inte för att bli tillfredsställd. Dessutom blir jag helt olycklig av att se Knattens fysik! Han har tappat varenda muskel han har i överlinje och rumpa. Han har ALDRIG sett ut så här. Inte ens när han stod efter operatioen förra året föll han ur nämnvärt. Nu har han ett kantigt kors och en smal tunn bakdel. Att han sedan har en hel urskog till päls gör ju inte heller direkt under för utseendet! Måtte djuret vara ohalt vid nästa återbesök så att jag i alla fall kan få planera för återuppbyggnad av min häst!

Tråååkigt, jag har så tråååkigt!

Som tur var ser det ut som att Knatten inte lidit några men av sitt snedtramp häromdagen. Fast jag vet ju inte helt säkert heller. Det enda jag vet är att jag får reda på om han fortfarande är klen i sig själv på onsdag nästa vecka. Själv känner jag  mig inte alls på topp jag är inte sjuk men den stora förlamande tröttheten drabbade mig i morse och jag höll på att aldrig ta mig ur sängen. Jag har kommit fram till att det nog är för att jag är så förbaskat uttråkad som gör att jag känner mig så trött.

Ni får faktiskt stå ut med mitt klagande fast jag bestämt mig för att vara positiv. Jag är ju trots allt en person som ser glaset som halvtomt och inte halvfullt. Man ska ju acceptera den man är så då är det väl lika bra och göra det och då får ni också göra det!!

Men vad fanken

I dag får jag se om Knatten kommer att stå på tre ben. I går lyckades han i skritt trampa snett på ett jämnt och underlag? Hur är det möjligt. Det knakade till av bara fanken och sedan ville han i två steg inte alls stödja på det högra frambenet!! Sedan gick han visserligen utan problem igen men med tanke på det oerhörda flyt Knatten och jag har för tillfället så talar detta för snarare en igångsättning inom en väldigt lång framtid snarare än inom en närmre framtid! Just nu har jag förbaskat svårt att låta bli och vara gnällig!! Vi får väl se hur benet ser ut i dag och om han är blockhalt?!

Jag kanske ska föröka roa mig med att göra listor över positiva saker!

Saker som är positiva för tillfället:

1. Jag har inga tävlingskostnader
2. Jag har inga träningskostnader
3. Ehh, ehh ehh                                                        

Nej där tog det nog slut!

Foto: Ewa Levau

...å så lite skritt till

Vi fortsätter vårt skrittande och det är väldigt tråkigt. Det är återbesök om en och en halv vecka och jag hoppas verkligen på att Knatten är hel. Helgen har tillbringats en hel del i Flyinge på Breeders med Vilda Hilda. Vilda Hilda är minglets mästare och nätvärkar som ingen annan! Hon har så gott som sålt Knatten några gånger under helgen trots att han inte är igång! Folk vill tydligen se film men jag avvaktar nog lite tills hästen i alla fall är i visningsbart skick. Jag tror att Vilda Hilda kanske utelämnade en del detaljer när hon pitchade Knatten och berättade hur fantastisk han är;)!?

Just nu ser Knatten allt annat än fantastisk ut, långhårig och vitmjällig är han. Mina ridkläder har en helt annan färg när jag åker hem från stallet än när jag kommer dit. Allting som snuddar vid Knatten blir vitt och dammigt. Jag känner inte heller för att varken klippa eller tvätta honom så därför är det bara att acceptera att man blir lite mjölig när man klappar honom. Jag har även hämtat upp min älskade sadel som har varit på genomgång nere på fabriken i Frankrike. Det passade ju bra att lämna den nu när jag ändå inte kan rida ordentligt. Det var inget fel på den så den har "bara" varit borta i tre veckor.

Annars finns det inte mycket att skriva om, mina hoppmuskler fortsätter att förtvinas och jag misstänker att min avståndsbedömning numera är obefintlig. Som det är nu kommer jag att få starta om på noll vilket är väldigt frustrerande. Men jag ska försöka att vara lite mer mindfuldnessad och vara i nuet och att acceptera saker som dom är. Vilket är så svårt!

En gång i tiden....Känns långt borta nu                                  Foto: Ewa Levau

Utvärdering pågår!

Jag har köpt kyldamasker eftersom jag numera tänker bli en sådan där petig och ordentlig hästägare som kyler benen på hästen efter ansträngning. I mitt tycke var dom dyra men ändå dom billigaste som jag fick tag på snabbt! Snabbt innebär i min värld att man handlar på Hööks och där har dom dessa och Icevibes. Icevibes är ju mer än dubbelt så dyra och så därför blev det dom här! Jag har haft dom på Knatten två gånger och båda gångerna har både benen och damaskerna varit pissljumna när jag tagit av dom, vilket inte var vad jag hade förväntat mig.  Därför tog jag hem dom och hade dom på mitt eget ben och det funkade rätt ok. Mitt högra ben var faktiskt både kallare och faktiskt lite smalare när jag tog av dom! Alltså har dom en kylande och sammandragande effekt, i alla fall på mina ben. Men mina ben är ju något mer välrakde än Knattens så jag vet inte om man kan dra slutsatsen att dom funkar lika bra på hästar?! Får väl prova igen precis innan jag rakar benen nästa gång! Dom kostade 800 kr och jag tycker nog inte att dom är värda det priset! Men dom är inte helt värdelösa och lägger man dom i kylen innan så kanske dom kan funka riktigt bra? Vi får väl se! nu är dom inköpta så använda dom kommer jag att göra, det kan ju knappast skada i all fall! 

Det här med konflikter.....

Jag är så himla sugen på att hoppa jag har ju inte hoppat på över en månad nu. Inte det minsta lilla pyttehinder ens! Tanken var att jag skulle träna för Jacob med Musse den här veckan men det blev lite ändrade planer så det smög sig. Jag trodde att jag skulle känna mig väldigt besviken men jag har nog helt resignerat för jag känner ingenting. Det är lite som att "jahaja, nej men det är väl inte meningen då!! Nej jag är inte bitter!

Nu när jag ändå är lite bitter så till något annat. Har ni läst artikeln i Ridsport om konflikter i stallet. I inledningen ges några olika exempel på vanliga konflikter i stallet. Jag skulle lätt kunna byta ut namnen på en rad människor som jag har eller har haft som stallkamrater och det hade blivit klockrena exempel ur mitt eget liv i olika stall. Enligt ridsports tillfrågade experter på konflikhantering så handlar det i grund och botten om brist på kommunikation och det håller jag med om! Alltså skulle man kunna lösa problem och konflikter med goda kanaler och rutiner för just kommunikation, det skulle säkert fungera om folk verkligen hade velat kommunicera men här kommer det ett stort MEN enligt mig.

Folk i allmänhet är inte speciellt intresserade av att kommunicera, man kanske tror att man vill kommunicera, men det vill man inte alls. Min erfarenhet är att man till varje pris vill få sin egen vilja igenom. Viljan till kompromiss är oftast noll och ingen och skulle den mot all förmodan finnas där så kommer oförmågan att lyssna och ta in vad andra verkligen säger att sätta käppar i hjulet för det. Detta förekommer överallt där människor vistas men i stallmiljöer eller inom ridsporten, blir det kanske bara extra tydligt. Vad det beror på kan man ju spekulera i, att hästmänniskor är passionerade människor med ett stort engageman och intresse är en teori som läggs fram i tidningen Ridsport, att det är tävlingsinriktade människor är en annan teori man kan ha. En förklaring som är populär är att det är många kvinnor som vistas tillsammans, ni vet, kvinnor = skvaller och bråk! Ja det finns säkert fler!

Eller så är det bara så enkelt som så att när folk vistas tätt intill varandra under halvordnade former så får narcissismen fritt spelrum. Me, Myselfe and I blommar ut för fullt! Vi hästmänniskor, precis som så många andra här i världen är, egocentriska fullblodsnarcissister, jag inräknad! Jag är viktigare än Du och då är ju givetvis Min häst viktigare än Din häst och Mitt tänk och Min hästhållning är ju givetvis bättre och mer rätt än någon annans!

Som bäddat för konflikter när massor av människor som funkar så här samlas på en liten yta i en liten värld! Om dessa människor dessutom är passionerade och tävlingsinriktade med föga självinsikt (för det är det väldigt få människor här i världen som har) och som dessutom faktiskt inte alls har den minsta lust att kommunicera, då är det fanimej kört och bäddat för trubbel, bråk, konflikter och skitprat!

Hur man löser det? Inte alls faktiskt! Mitt förslag är i stället att sätta upp kameror lite här och var, koppla upp dom mot datorn, gå hem poppa popcorn, bjud in dom som du för tillfället inte bråkar med  eller tycker illa om i stallet och sätt dig och njut av "Paradise Stables". Jag kan lova dig underhållning på låg eller hög nivå:)!!