Hemma igen

Jag var och hämtade hem mitt lilla Russ i går och det var med blandade känslor jag körde hem! Glad för att få hem honom, men inte odelat glad då det hade varit mycket att göra vid i benen. Nu väntar en riktigt lång konvalescent med täta återbesök och behandling med Irap. Veterinären tror att han kommer att bli helt återställd men han kunde inte säga det med 100% säkerhet så jag är inte ett dugg lugn i själen!

Nu väntar mig några ångestfyllda månader med konvalescent, rehabilitering och uppträning. Sedan får vi se hur detta går och är han bra då så får jag rida på som vanligt och hoppas på att han kommer att hålla. Om han inte är bra ja då blir det evigt gröna beten för Knatten. Precis det scenarion jag inte ville ha! Jag hade på ett sätt föredragit att skadorna varit så stora att det inte fanns något att göra, för då vet man. Det allra bästa alternativet hade varit om veterinären sagt att det såg bra ut och att Knatten kommer att bli helt bra med all säkerhet. Nu känns det bara som limbo och jag vill helst av allt bara glömma vad hästar är för något.

Man ska akta sig för vad man önskar sig!! Jag har ju pratat om att sluta rida men det var inte riktigt det här jag hade i tankarna då! Nu vet ni hur det ligger till och nu vill jag nog inte orda mer om detta tror jag. Bloggen kommer att gå på sparlåga  eller så utvecklas den till något annat än hästblogg, vi får se. Over and out/ T. Brown

Väntan!

Nu väntar jag!! Göran visste inte om han skulle hinna med mitt lilla Russ i dag eller i morgon på förmiddagen?? Min nattsömn har varit minst sagt orolig och jag vaknade med huvudet i fotändan. När jag verkligen har svårt för att sova brukar jag lägga mig med huvudet i fotändan, av någon konstig anledning brukar jag somna när jag väl gjort det. Nu är det dags att smala ihop mig för dagens jobb, jag har en hög med utredningar som ska skrivas. Jag befarar att dom nog inte kommer att tillhöra mina bäst skrivna utredningar men man kan ju inte alltid vara på topp!!

En ny fas i livet?

Jag vet inte om jag just nu är på väg in i en ny fas i mitt liv? En hästlös fas. Frågetecknen hoppar järka i mitt huvud och jag känner mig nedstämd, upprymd, ledsen, förhoppningsfull och utan hopp just nu. Vadan detta tillstånd? Knattens hälsa så klart! Vid det sista återbesöket reagerade han fortfarande vid böjprov! Nu har det gått så lång tid och han har blivit behandlad så många gånger så att han borde vara bra, men tyvärr. Därför beslutades det att man ska gå in och titta för att se om man kan se om det är något man kan åtgärda, eller inte!! Jag har några jobbiga dagar nu då jag kastats mellan hopp och förtvivlan!

I kväll kör jag upp mitt lilla russ till kliniken och i morgon eller på onsdag ska han opereras! Jag mår så illa bara jag tänker på det och jag får andnöd nu när jag skriver om det! Jag spontangråter mest hela tiden för givetvis befarar jag det värsta, så funkar jag, och det värsta är att jag inte längre kommer att ha kvar Knatten efter operationen beroende på vad som döljer sig i hans ben! Detta tillhör ju livet med häst men det är lika tungt och jobbigt varje gång.

I dag sade jag upp boxplatsen på LCR. Slutar det bra med operationen då vill jag ha ut Knatten på landet och låta honom gå i stora hagar där han kan skritta igång sig själv. Jag har som tur är kontakter lite här och var. En av mina bästa ungdomsvänner har ett stall med de mest fantastiska hagar och underbar terräng att rida i då det är dags för det. Men allt beror på utgången av operationen!

Be en bön för Knatten nu eller håll tummarna ni där ute!!

Vi går och vi går

Den sista tiden har jag inte ens orkat lägga sadel på Knatten dels för att jag är rädd för att åka av och dels för att det känns helt meningslöst då han skrittar lika bra med mig på backen som på ryggen. Det hade varit katastrof om jag åkte av och skadade mig på riktigt då jag är helt ensam med Mathea och Rassel. Mamma är i Avesta., Måns är gud vet var i Sverige någonstans och min syster är utomlands på någon fancy turistort. Jag kan ju inte ligga på sjukhuset eller får hjärnskakning eller bli invalid på något annat sätt då finns det ju ingen som kan ta hand om det lilla barnet eller den lilla hunden. Hur som helst är det i alla fall rätt skönt att skylla på det och slippa sitta på det lilla monstret, han är så uttråkad nu och han är beredd på att hitta på vad för fuffens som helst för att pigga till tillvaron.

För att aktivera djuret tänkte jag att det skulle vara bra med en promenad utanför området. Utrustad med reflexer och ett antal remmar gav vi oss av. Remmarna var på för att föröka undvika alltför galna utbrott på bakbenen. Knatten verkade tycka att det var kul att komma utanför området då han gick med spetsade öron och var på ovanligt glatt humör, annars försöker han masa sig efter mig och bita mig i ryggen om vi bara går omkring på området. Som sagt han är inte helt tillfreds med den här konvalescenten längre.

Hur som helst allt gick fint och lugnt och städat till under halva turen. När vi sedan kom till mer befolkade trakter så fick Russ ett utbrott mitt ibland en massa människor där han studsade omkring på bakbenen så att gnistorna for omkring hovarna på honom. Folk omkring tittade förfärat på oss och jag var livrädd att han skulle råka trilla på eller sparka till någon. Så fort vi kom bort från folket var han som en liten ängel igen. När vi sedan var nästan hemma for han i luften igen och denna gång flög ena bakskon all världens väg, den stackars cyklisten som var orsaken till detta beteende smet kvickt förbi på behörigt avstånd från både mig och Russ. Så nu är vi nog helt enkelt hänvisade till att enbart gå omkring inne på området eller i ridhuset, vilket både jag och Knatten tycker är aptråkigt. Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om han skadade någon eller sig själv när han får sina utspel.

Jag funderar allvarligt på att ge honom lugnade när han ska sättas igång på allvar? Om inte annat så att jag kan rida ut med honom. Trillar jag av och tappar honom kan det få förödande konsekvenser för både häst och omgivning. Jag litar inte alls på  min balans längre eller rättare sagt jag litar inte på min ridförmåga överhuvudtaget längre. Kan jag rida lätt fortfarande tro, kan det vara så att T. Brown nu har insett att hon inte är en odödlig rodeoryttare. Ja dessa tvivel lever jag med i tider som dessa!

Knatten och jag på promenad!                                                                                                                             Bild. Lena Furberg

Bloggen är rätt trött

Just nu ligger bloggen mest och snarkar! Jag har ju inget att skriva om då Russ skrittar och skrittar och skrittar! Själv har jag helt tappat modet, hoppet och tilltron till mig själv. Jag känner inte igen mig! Allt känns hopplöst och jag vill bara gå och dra något gammalt över mig! Hösten brukar vara min favoritårstid då jag mår som bäst, men denna höst känns helt hopplös. Just nu vill jag inte göra någonting inte skriva, inte rida, inte vara i stallet ingenting. Jag vill bara lägga ner hela hästprojektet.
Nu vet ni hur det ligger till, det dröjer nog ett tag innan vi ses igen!

Trist i skritt

Man kan ju säga att jag tycker att det är ganska trist att skritta. Men nu är det som det är. Visserligen försöker Knatten att höja stämningen mellan varven genom att göra oväntade hastiga rörelser både uppåt och åt sidan. Dessa kommer helt ur det blå och slutar ofta lika tvärt som dom börjat.

Häromdagen fick vi sällskap ut, jag skrittar inte ut själv längre. Jag hade hängt på Knatten ett antal remmar för att undvika hans små utbrott. Knatten var som ängel och gick och krullade ihop sig fint på gramanen. I vanliga fall avskyr jag att rida med graman på honom då han inte alls funkar speciellt bra på dessa remmar, men vad gör man inte för husfridens skull. Efter halva turen så tänker jag att jag lika gärna kan länga ut den så mycket som möjligt eftersom Knatten hade mulen någon stans i närheten av svansen och var lugn och samlad. Detta passar jag på att göra när jag väntar in mitt sällskap som kommit lite på efterkälken. Där står vi helt stilla och Knatten är avspänd som en filbunke och pang rätt från ingenstans reser han sig rätt upp utan någon som helst förvarning. Hans första tanke är nog att kasta sig runt på bakbenen, det var ju rätt effektivs sist! Som tur var fanns det ett taggigt buskage i hans väg så att han kom av sig vilket förmodligen hindrade ännu en avåkning och en lös Knatte i trafiken! Var ska detta sluta?? Det får vi se? Bilden är inte på oss men kunde varit förutom att jag ALLTID rider med hjälm!!