Det är en svår konst att verkligen tro på sig själv, i alla fall för mig i vissa stunder! Speciellt när det gäller det här med distanser, då är mitt självförtroende ganska kasst faktiskt! Ibland får jag till det riktigt bra och ibland kan det bli rena katastrofen, det är min akilleshäl när det kommer till hoppningen. Att "pricka" rätt!
Bäst går det när jag låter bli att tänka på att det ska bli rätt och bara rider på ren känsla! Ju mer jag anstränger mig för att göra rätt ju lättare har jag för att göra fel! Kommer jag ur det moodet så blir det oftast ganska bra och det måste jag faktiskt börja lita på. Jag måste lita på mig själv att jag kan!! Det sa min tränare till mig i dag och det var en tankeställare! Så från och med nu måste jag våga säga och erkänna för mig själv att jag kan, jag är inte dålig på att rida! Jag är bra utifrån mina förutsättningar och jag måste tro på det!
Lätt att säga men kanske inte alltid så lätt att leva upp till! När vi kommit fram till detta så försökte jag att rida i moodet "jag kan". Det gick bra tills vi höjde! Då kom känslan av sig, helt plötsligt var jag i tänket "jag måste rida rätt nu"! Så dom första sprången på banan gick si så där, det var "hoolyshit" distanser och jag hittar inga distanser språng. Vi fick avbryta! Sedan gjorde jag en mental volt! Andades djupt och försökte släppa tankarna på att prestera för att stället bara känna och lita på min känsla! Det funkade och Myran och jag fick till en härlig runda, en sådan som man blir lycklig ner i tårna av! Nu ska jag försöka känna mig bra så att jag rider bra!! För jag sitter på en härlig häst och han tror på mig!!
Min bästa kompis Pajen som bor i Vilda Västern har använt den i åratal och introducerade den för mig! Nu ses den i varje tv ruta sittande på en häst som har Peder Fredriksson i andra ändan av longerlinan! Jag pratar om repgrimman som jag verkligen tycker är sjukt bra att använda vid alla möjliga tillfällen! Jag vet att att många av mina hästvänner som inte sysslar med västern gärna drar på smilbanden när jag drar fram den och ser lite nedlåtande på mig;)!
För många är den nog förknippad med flummigt "horsemanchip" och annat som lätt kan föra tankarna till luddiga skogshästar (inget fel på det) och hästhållning som kanske skiljer sig från den traditionella tävlingsryttarens tänk och system! Men det är en annan historia som jag inte tänker dra här! Jag brukar själv skoja om att repgrimma är lösningen på alla problem som kan uppstå med hästar från lastproblem till sken och bock!
Men det ligger något i det för den är ett ypperligt redskap att hålla styr på hästen med. Mycket bättre än ett bett i munnen eller en kedja skulle jag vilja säga! Jag började använda repgrimma för flera år sedan på Knatten då han var konvalescent och helt jävla bindgalen att gå ut och gå med. Han skulle promeneras för hand då han stod på box efter en operation. Han skulle gå vid hand två gånger om dagen morgon och kväll! För att hinna göra det på morgonen fick jag gå med honom innan jobbet och då är alla sekunder dyrbara! Så jag ville ha något som gick snabbt och lätt att ta på, för att ha honom i bara grimma var förenat med livsfara för alla inblandade.
Att tränsa var jobbigt och tog tid och kedjan funkade så där, den kunde nästan trigga honom i stället. Så varför inte prova repgrimman som Pajen visat mig! Smidig att dra på, drar inte i munnen men ger ett väldigt effektivt tryck bakom öronen och över nosryggen vilket gör att hästen inte är riktigt lika benägen att resa sig eller att dra iväg! Gör den det ändå är det rått lätt att få kontroll igen! Så ser det ju så vänligt och harmlöst ut jämfört med kedjor och annat skrot!
Det är inget konstigt egentligen utan fungerar som så mycket annat med hästar, tryck och eftergift helt enkelt. Samma princip som med bett eller kedja! Skillnaden är väl att när inget tryck läggs på så känns den i stort sätt inte alls för hästen. Bett eller kedja är ju mer påtagligt även utan tryck? När trycket väl läggs på så är det snabbt och precis men lättar av så fort hästen ger efter! Jag tror att det är så den funkar och att det är därför som den är så effektiv! Men det får någon med mer kunskap än jag förklara!
Hur som helst så ska det bli intressant om det är fler inom den "traditionella" ridsporten som kommer att börja använda den nu när man ser Peder använda denna tingest! Kanske jag slutar att bli "hånad" av mina vänner i stallet när jag kommer dragande med den nu;) Det återstår att se!
Så där nu har debuten i 1.20 på Myran gjorts! Jag vet att det i mångas ögon är en liten höjd men för mig är det ett steg mot att börja hoppa på "riktigt"! När vi gick upp till 1.15 i slutet på sommaren var vi, eller jag, inte alls redo för det och klyddade till det som bara den. Nu kände jag mig mer förberedd och klantade mig bara lite. Myran var helt omedveten om att hindren var större. Han var skitglad och busade nästan till det lite i svängen mot kombinationen.
Det bästa med helgens tävlingar är att Myran känns så himla glad och positiv. Det känns som att han känner sig stark och glad i kroppen och att han tycker att det är kul att hoppa! Han är liksom full av självförtroende! Jag har också fått mycket bättre känsla i min ridning och det smittar väl av sig antar jag. Jag älskar verkligen min häst och jag tycker att han har utvecklats så positivt det sista halvåret!
Häromdagen när jag hoppade av efter ett pass i ridhuset tänkte jag högt för mig själv "Det är nästan alltid roligt att rida på Myran, jag är alltid glad och nöjd över honom när jag sitter av!" Känner ni det med era hästar?? Har man bara en häst så tycker jag att detta ska vara en känsla man oftast har när man hoppar av. Som hoppryttare kanske det är så att man fokuserar på att hästen ska hoppa fantastiskt men att känslan i markarbetet inte är så viktig? Men man hoppar ju faktiskt inte alls lika ofta som man rider på marken så då är det ju bra om man inte är frustrerad varje gång man inte hoppar då? Så tänker jag i alla fall.
Sedan behöver man inte ha värsta dressyrkänslan men att man känner att hästen jobbar på bra efter sin förmåga, att den är så liksidig som möjligt att den är mjuk i sidorna och att den reagerar på hjälperna kvickt och lätt! Det jobbet ska kännas roligt att fila på! Hoppningen blir ju så mycket bättre då!
Den senaste tiden har jag varje ridpass lekt "springasåfortdetgårleken" med Myran, vilket han verkligen tagit till sig! Mitt på kortsidan ökar du galoppen, när det sitter ska man nästan bara behöva tänka framåt ur svängen och så ska hästen skjuta fart och verkligen öka upp galoppen mot långsidan! Mitt på långsidan kortar du av galoppen och så gör man om samma nästa långsida. Hästen stärker upp bakkärran för den måste ta fart med båda bakbenen ordentligt ur svängen, annars trillar den! Mitt mål med den här övningen är att ökningen ska ske med en så liten och lätt hjälp som möjligt! I början reagerade Myran inte särskilt för mina lätta hjälper, ökningen blev seg och minimal. Då fick han en rejäl hjälp och direkt beröm då han reagerade.
Nu behöver jag nästan bara tänka ökning så reagerar Myran framåt! Han tycker att det är jätteroligt och det har gjort honom kvickare och hetare på hinder samtidigt som han får bakbenen under sig så att han inte blir så lång! Mycket lättare att hitta distanser då för mina distansblinda ögon!
Jag är jättedålig på att uppdatera mina sociala medier med bilder! Jag använder nog kameran ovanligt lite med vår tids mått? Men jag har den här känslan att jag missar livet när jag fotar det i stället för att uppleva det direkt! Jag undrar om det är bara jag som känner så eller om det är fler. Det kanske är en generationsfråga också? Det känns som att många filtrerar livet genom en lins hela tiden, speciellt mina unga vänner, alltså dom under 40 år!!
Jag satt häromdagen och skrollade igenom massor med instahistorier och kände mig som ett u- land i fotogenerering!! Samtidigt hur hinner folk med att fota allt hela tiden och lägga skimrande filter på??Jag får återanvända gamla bilder när jag ska "vara intressant" på sociala medier eftersom jag inte anser mig hinna ta upp min telefon och föreviga allting hela tiden. Det är nog inte helt fördelaktigt då jag ju jobbar stenhårt på att influera folk😆😆! Ja det var lite tankar om bilder det!
Nu till helgens tävling där Myran var en riktig stjärna i mina ögon! Vi var anmälda till 1.10 och 1.20 men jag fick kalla fötter inför 1.20 och strök mig. När jag red 1.10 försökte jag rida fort i fas två och vi var dubbelnolla och placerade! Fortfarande inga färger på rosetten men ändå en rosett, som jag som vanligt glömde att hämta! Myran är inte den snabbaste av hästar men han försöker verkligen och i 1.10 är han en sådan klippa och hjälper till och räddar situationer när jag klantar till dom. Eftersom han gick så bra i första klassen så ville jag inte gå in och sabba den goda känslan, ifall jag skulle få hjärnsläpp när det blev högre. Jag får ju lätt det när jag ska gå upp i höjd.
När vi bestämt att stryka oss fick Myran gå på släpet och vi gick för att fixa mat till oss. När vi kommit ifrån släpet frågar jag Vilda Hilda om hon stängt skötardörren. (Jag vågar inte ha den öppen när Myran ska stå själv och vänta, han har ju faktiskt tagit sig ut det hållet tidigare). Vilda Hilda säger att det har hon säkert gjort så då är det bra med det! Vi äter och sedan går jag till släpet och bilen för att köra hem!
Väl ute på parkeringen ser jag från långt håll att inte är dörren stängd inte! Där står Myran och plirar ut lugnt och fint, utan både grimma och halsrem. Jag brukar ju annars praktiskt taget surra fast djuret i släpet när han står obevakad eller när han ska åka. Han har åkt och stått med både grimma, superkort grimskaft och halsrem då jag fortfarande är traumatiserad av hans tidigare eskapader i släp! Han har fått panik två gånger och hoppat över bommen varav en gång kommit utfarande genom skötardörren och landat på nacken. Jag försöker förebygga att detta ska hända igen! Nu gick det bra och jag tror att Myran kanske skulle kunna börja åka utan halsrem nu. Men han får nog ha den ett litet tag till, i alla fall för mina nervers skull.
