Hoppa kan han och det här med hästar och ridning!!

Någonting Naughty Harry både kan och vill, det är att hoppa! Han blir bara bättre och bättre här hemma i ridhuset! Synd bara att vi inte kommer iväg och kan visa upp oss! Rent klassmässigt är han nu nog klar att gå runt en 1.10 utan några större problem. Så därför är det så förbaskat retligt att vi inte kan ta oss iväg. Jag får väl göra som när jag var liten och anordna egna tävlingar hemma:)!

Så löste jag det som barn, när jag inte kunde komma iväg. När jag var i tioårsåldern och hade min shettis Pontus fanns det inget jag hellre ville än att tävla. Det fanns ingen som kunde eller ville köra iväg mig och Pontus så då ordnade jag helt sonika en tävling hemma. Jag och min kompis Pernilla (om du läser det här Pernilla, kommer du ihåg?) drog i gång en liten tävlingsorganisation och fixade en tävling i en av morfars hagar! Tror vi var typ tre startande;)! Men vi hade domare, banpersonal och hemmagjorda prisrosetter!! Domare och banpersonal var Pernillas föräldrar! Ja se det var tider det.

Jag var väldigt driven som barn, vet inte riktigt vad som hände med den egenskapen?? Jag fixade och ordnade med det mesta runt min ridning och hästarna själv. Min mamma var inte det minsta intresserad av att engagera sig i mitt hästeri förutom ekonomiskt utan jag fick sköta i stort sätt allting själv. Jag fick helt enkelt haka på mina vänner när deras föräldrar körde dom och deras ponnyer. Mitt tränande och tävlande blev därefter, sporadiskt! Jag var väldigt avundsjuk på mina vänner som hade föräldrar som var med dom i stallet 24/7, köpte fina ponnyer till dom och satsade både tid, pengar och engagemang.

Min mamma var livrädd för alla former av djur när jag var liten och hon har nog inte varit närmre någon av mina hästar än 100 meter. Men hon gjorde ändå vad hon kunde för mig. Jag fick ha en egen häst när jag var barn, det var det minsann inte alla som fick!! Hon har alltid hjälpt mig ekonomiskt när det varit kris med pengar och skadade hästar eller trasiga bilar när jag pluggade och hade häst. Nej trots att hon aldrig kört ett släp eller klappat någon av mina hästar så är jag henne evigt tacksam för det hon gjort för mig!

Så därför lever jag min dröm som vuxen i stället, nu kan jag göra allt det jag ville göra som barn, träna, tävla och satsa på min ridning. Det är det fina med denna sport och hästar man kan alltid bli bättre och lära sig mer och utvecklas fast man är över 20 år. Kanske inte lika mycket eller snabbt men vad gör det, det är ju så förbaskat roligt. Så här sitter jag i soffan och är 48 år och väldigt lovande inom ridsporten;) :) :)

Dags att dra iväg och släpträna Harry!!

Jag saknar denna häst varje dag, min stjärna älskade Knatten!!         
Foto: Ewa Levau

Tror jag hittat lösningen

Sir Mix-A-Lot - Baby Got Back (I Like Big Butts)

Jo då T.Brown är fortfarande existerande även om ni inte ser av mig så mycket här på bloggen! Här i Skåne är det redan sommar och varmt som bara den. Ni som känner mig vet att jag inte är något fan av värme precis, men jag klagar inte nej då absolut inte!! Fast lite skönt är det att inte frysa häcken av sig det kan jag hålla med om!

På hästfronten är det fullständigt stillastående på alla håll och kanter. Harry går just nu lite på halvfart då vi sitter fast på anläggningen, jag har börjat ge upp tanken på att någonsin komma därifrån igen! Det är en himla tur att jag kommer att kunna rida hem honom till hagen bakom huset i alla fall! För att få in honom i släpet, eller rättare sagt få honom at stanna kvar där inne så att man hinner stänga har jag faktiskt nästan gett upp.

För första gången i mitt liv kan jag känna förståelse för dom som säger att dom har svårlastade hästar. Innan fnös jag mest åt sådant och tänkte att hur svårt kan det vara! Men det kan jag tala om för er med min nya kunskap, det kan vara hur jävla svårt som helst faktiskt! Var vi befinner oss i vårt lastande är så långt att Harry nu går in utan några större problem! Sedan är han panikslaget rädd för att bli instängd och man hinner inte stänga! Inte ens när man lastar från stallet vilket har fungerat bra tidigare!

Han är fruktansvärt rädd om sin rumpa och flyttar sig så fort man närmar sig den. Det är inte så att han är bakskygg i vanlig bemärkelse, han reagerar inte på om man kommer gående bakom honom eller om något skulle springa förbi honom bakifrån. Han tycker bara inte om när man kommer och ställer sig bakom honom och tar honom på gumpen, då flyttar han sig direkt åt sidan så att han kan se var han har en. Detta gäller oavsett var man befinner sig med honom, stallet, ridbanan och givetvis allra mest i eller vid släpet.

I släpet blir detta värst då han inte kan flytta runt sig så att han ser en utan i stället måste backa ut för att komma undan!! Så just nu struntar jag i släpet! Harry och jag har i stället gumpträning! Det innebär helt enkelt att jag i tid och otid klämmer Harry i häcken och drar honom i svansen och puttar på honom samtidigt som han ska stå still, alternativt gå framåt! Sjukt obehagligt tycker Harry och försöker snurra bort från mitt tryck så att jag hamnar mer framför eller vid sidan av honom! Det här beteendet har jag inte tänkt så väldigt mycket på innan.

Jag har varit inne på tanken att det är tryck bakifrån han är rädd för och därför longerar jag alltid med en "sele" runt rumpan! Detta har hjälpt en del men inte tillräckligt. Nu jobbar jag i stället med att jag ska kunna gå från hans huvud bak till gumpen och där lägga tryck utan att han flyttar runt eller flyttar baken i från mig. Han får flytta sig rakt framåt men inte åt sidorna eller bak bort ifrån mig. Det låter kanske inte så svårt men det är inte alls lätt kan jag säga. Han är som en ål och snurrar nästan in och ut på sig för att komma bort från mig! Så just nu är det rumpträning som gäller för Harry!

Planer är till för att ändras

Man kan planera hur mycket som helst och sedan skiter det sig, så är fallet med Harrys tävlingsplanering. Djuret går fortfarande inte att lasta utan en massa bök och jag har ingen lust att åka och tävla med honom innan detta problem är löst. Då Harry är som han är så får det ta den tid det tar och det står i stjärnorna hur lång den tiden är?  Vi är en bit på väg men inte riktigt framme skulle man kunna säga!

Att åka iväg på tävling är alltså inte att tänka på för tillfället vilket är en riktig humörsänkare och motivationsdödare. Så det händer inte så mycket på hästfronten som är spännande att skriva om just nu. Jag rider Smartie lite då och då och jobbar på med Harry både från ryggen och marken.

Någon gång i mitten av juni ska Harry på bete hos Bästa Grannen och gå i hagen bakom min trädgård. I år blir det inte all inclusive ute i Vilda Västern utan Compac Living hos Bästa Grannen. Där ska Harry få gå tillsammans med sitt släp som sällskap, han slipper inte undan, Jag vet ju vad jag ska göra under min semester i all fall. Givetvis är där sällskap i hästform med, men  framförallt ska Harry bonda med lådan under sommaren!! Mer än så är inte lönt att planera;)! Det blir ju ändå som det blir! Hoppas ni har haft en trevlig helg alla!!

Vi jobbar vidare med detta!!

Dressyr

I Hippsons magasin, nr 2 2016 läste jag en krönika av Marina Mattson som handlade om att dressyren inte drar någon publik och att man kanske måste tänka om för att göra dressyren mer tittarvänlig. Som det ser ut nu så är det tydligen bara de närmast sörjande som hittas på läktaren.

Jag kan ju svara för mig själv varför jag inte tycker att det är så roligt med dressyrtävlingar. Jag tycker att det är vansinnigt tråkiga och tillknäppta tillställningar utan någon som helst glädje eller humor. Dressyrhästar är tydligen rädda för allt och kan inte hantera höga ljud, hastiga rörelser, gnälliga ungar eller någon annan form av liv och rörelse.

Detta innebär att man som publik inte får öppna munnen, röra på sig eller på något annat sätt visa att man är ett levande ting utan att man får onda ögat. Jag är som många vet en ganska livfull person, jag pratar högt, skrattar högt och rör mig allt för hastigt på en läktare. Detta fungera utmärkt på en hopptävling men gud nåde mig om jag beter mig så på en dressyrtävling. Så många mördande blickar jag har fått på dressyrtävlingar av både närmst sörjande och ryttare. Tur att jag är av en robust natur och lätt skakar av mig ogillande blickar, annars hade jag varit död.

Då jag faktiskt hyser respekt för de flesta människor och inte på något sätt vill förstöra för någon så håller jag mig ifrån dressyrtävlingar i så hög grad jag bara kan, för allas bästa alltså! När jag åker på en dressyrtävling för att se någon nära vän tävla (jag känner faktiskt folk som håller på med denna gren) så måste jag med mig själv gå igenom en liten lista för att inte göra bort mig och störa någon i deras program.

Här är min lista på vad jag bör tänka på:

• Smyg fram om du måste röra på dig, annars hitta en plats och stå still där.
• Tänk på att inte fäkta med några fingrar armar, ben eller annan utstickande kroppsdel.
• Säg inte ett ljud, måste du nödvändigtvis säga något, viska, jättetyst!
• Skratta för guds skull inte, vad du än gör, det är aldrig ok att skratta!! Denna punkt är viktig!
• Se till att inte ha prassliga kläder på dig!
• Prassla inte med godispapper eller med något papper överhuvudtaget.
• Chips är INTE att tänka på!

Det finns säkert mer. Men eftersom all denna tystnad  och stillhet är väldigt påfrestande för mig så håller jag mig till hopptävlingar i stället.

Sett på vilken tävlingsparkering?
Ut ur lastbilen kommer det en häst med fyra människor som leder den! Dressyr- eller hopptävling?
Ut ur lastbilen kommer en människa ledande fyra hästar! Dressyr- eller Hopptävling?

Vad har hänt sedan sist

Just nu är det lite skralt med motivationen här igen. Att skriva har inte känts så roligt de sista dagarna. Ridmässigt så är jag väldigt motiverad! I torsdags var jag på clinic med Jeroen Dubbeldam som ni kan läsa om här.

Tillbaka till grunderna var hans budskap och gör det med så stor precision du bara kan. Inga fantasifulla övningar utan bara vanlig hederlig basridning men att man skulle vara noggrann med detaljerna. För håll med mig, det är ju där man som glad amatör ofta brister. Man slarvar, man är inte konsekvent och man nöjer sig med nästan bra i stället för perfekt.

Jag fick i alla fall bekräftat att jag tänkt rätt om en sak, och det är att man ska öka galoppen in på kortsidan och genom  den vilket jag jobbat en hel del med på Harry. Det är ett tips som jag snappat upp någonstans ifrån tidigare och som jag tyckte verkade väldigt logiskt att göra med en hopphäst. Man ska ju galopper ur sväng mot hinder så då har jag tänkt att det borde vara bra att träna på det redan från början.

Eftersom Harry håller på att transportrehabiliteras och inte är mogen för att åka iväg ännu så tog jag med mig Smartie till Ribban i stället. Vi hoppade en 1.05 meter, konstig höjd kan jag tycka men den är säkert bra rent mentalt? Hur som helst Smartie var lite spänd men ändå fin. Vi fick ner sista hindret i fas 1 och det kan ju tyckas som ett ganska trist resultat, men det räckte till en sjätte plats. Något jag inte varit med om sedan 90- talet då man blev placerad bara man var dubbelnolla, inget som brukar ske i dag precis.

Även Smartie hade fått öka på kortsidorna då jag red henne efter jag varit på clinic!! När jag tävlade tänkte jag även att hålla mina linjer och det fungerade ganska bra.

I övrigt är annars det mesta lugnt. Jag har lite tävlingar inplanerade med Harry. Om jag åker på dom beror på om det finns möjlighet att lasta från stall när vi ska åka hem ifrån tävlingen. Nej, han är fortfarande inte lastbar, han är bättre men inte bra för att göra en lång historia kort!!

Livet tuffar på

Livet tuffar på i ett hyfsat tempo just nu, Harry är i full gång, jobbet är i full gång och till och med våren verkar att vara i full gång. Det trodde man inte efter detta sega väder det här årets april.

Harry har gjort debut ute och på gräs och det gjorde han helt ok. Lite svår att styra men annars hyfsat ridbar även på en stor utebana. Färden till tävlingen och sedan själva tävlingen gick toppen! Hemfärden eller början på hemfärden, inte så mycket! För att göra en lång historia kort kan man säga att det tog lite tid att få in djuret i lådan!! Jag tänker inte gå närmre in på detalj men jag vill tacka mina fantastiska medhjälpare av hela mitt hjärta för erat otroliga tålamod!! En eloge till Sidekick, J, Romeleåsens tävlingsledning och ringmastern vid framhoppningen!!

Orkar inte skriva mer nu men här är filmen!