Fokusera rätt inte alltid lätt!

Stolpe ut blev det i helgen i Wellion Cup. Jag var supertaggad och hade en fantastisk plan för omhoppningen i  andra fasen. Jag skulle rida innanför över allt och verkligen satsa. Jag glömde bara en liten detalj man måste ju vara felfri i fas ett först! Jag mitt klant rev hinder nr två i fas 1. Jaha det var det de! I efterhand kom jag på att det handlade om mitt fokus, att jag glömde bort att ha en plan för första fasen, den skulle ju liksom bara klaras av, vilket jag tog för givet att jag skulle göra! Läxa till mig själv tag aldrig något för givet!!

Myran skötte sig i alla fall och tutade på som ett litet tåg. Nedslaget var helt mitt fel jag var kvar i handen och hittade ingen distans alls. Jag ville verkligen skjuta mig själv när jag kom ut, så arg jag var! Men jag laddade om och kanske för att jag var arg så red jag desto bättre i 1.20. Planen där höll jag mig till och det gav resultat. Vi fick vår första nolla på denna höjden! Jag är så nöjd med Myran i alla fall! 

  

Hallå, någon där?

Finns det kvar någon där ute som fortfarande vill läsa? Det är frågan jag ställer mig själv då jag går in här. Några har tittat in här under tiden fast jag har varit fullständigt frånvarande här. Lusten att skriva har varit minimal, eller rättare sagt obefintlig! Jag har inte någon aning om varför men det sista året har bloggandet inte känts speciellt givande för mig.

Nu kom i alla fall nyfikenheten över mig och jag tittade in här och såg att trots att jag aldrig skriver eller uppdaterar här så kommer folk ändå hit! Så lite människor som är nyfikna finns det kvar där ute.

Vad har hänt sedan sist då? Jo Myran och jag har varit ute och svingat våra lurviga en hel del! Vi rider numera 1.20 ganska stadigt. Tyvärr på 4 fel men ändå stadigt. Folk säger att nollorna kommer men man kan ju undra. Hur som helst jag har ju förbättrat mig i alla fall! Innan red jag ju som i regel stadigt på 8 fel i 1.20, så 4 fel är ju en 50% förbättring? Stämmer det , jag är ju usel på matte så jag kan mycket väl ha fel när det gäller procenten;)!

I helgen rider Myran och jag även en cup som min hemmaklubb Stävie anordnar. Wellioncup som ni kan läsa om här! Det är för en god sak och den har kommit till tack vare Bästa Grannen! Det är kul med den här typen av tävlingar för oss dödliga som rider i mindre klasser! Prispengarna är inte fy skam för en 1.10! Jag och Myran har ridit en omgång och ligger sexa, tror jag så i helgen gäller det att rida så det ryker! Nu är ju Myran och jag kanske inte det snabbaste ekipaget men vem vet, vi kanske överträffar oss själv. Vi ska försöka i alla fall!

Stävie blir sista tävlingen inomhus sedan väntar utebanorna på oss. Det är med lite blandade känslor! Visst är det roligt att rida ute men jag rider bättre inomhus! På korta avstånd hinner jag inte tänka och inte tänka är bra för mig. Men den tiden den sorgen.....

Omgång 1 Wellioncup

Appridning!

Nu är jag redo för våren hör du det vädrets makter, eller vem man nu talar om detta för? Jag hade precis bytt tillbaka till mina vanliga stigbyglar (med metallplattor) från mina vinterstigbyglar (dom i plast) så därför förfrös jag tårna igen när jag red i går! Jag är liksom färdig med det, att frysa om tårna. Men nu till något annat.

Jag har börjat, eller jag kanske ska säga jag har tänkt att börja rida med den häringa appen Equilab. Jag har nämligen bara använt den en och en halv gång! I går glömde jag bort att jag använde den när jag tog av mig västen där telefonen låg. Så i går var datan inte helt korrekt. Men i förrgår använde jag den hela ridpasset och det var väldigt avslöjande!

Jag tycker själv att jag rider ungefär lika mycket i varje varv. Enligt appen är jag helt ute och cyklar och jag har FEL! För när jag kollade sen hade jag övervägande ridit i vänster varv, det "fina" varvet att rida Myran i. Höger varv som är lite svårare för honom hade jag glatt undvikit att rida i. Jag var faktiskt förvånad för jag trodde verkligen att jag fördelade tiden jämnt i båda varven och att jag kanske dessutom skulle ägna högervarvet mer tid då det är "svårvarvet"? Så i går när jag red så var jag fast besluten att göra något åt detta och försökte verkligen vara uppmärksam på att fördela varven jämnt. Men då glömde jag ju bort telefonen som hängde på ett hinderstöd större delen av tiden! Men den tid jag hade telefonen på mig, gissa i vilket varv jag höll mig i mest? Jo då vänster IGEN!

Men skam den som ger sig och fortsättning följer för jag tänker fortsätta att apprida ett tag till här.  Utvärdering kommer, eller så får ni påminna mig! Vad tänker ni om att använda olika former av teknik när ni rider? Bra eller dåligt? Bilderna är om annat ganska roliga! Myran och jag vinglar ju omkring här i världen som de värsta fyllkajor;)!!

Jag gör övergångar i alla fall!!😂😂😂😂

I smittans tider!

Jag har tagit det säkra framför det osäkra och legat lite lågt med tävlandet här nu på grund av den skit som flyger runt där ute. Som tur är finns det inbyggd tränare på gården så träningsmässigt är vi i fas.

Själv är jag inte supernojig när det gäller smittorna för när man läser noga är det inte mer i år än vad det varit tidigare år. Däremot så är det väl ganska ovanligt att den räliga neurologiska arten av H-1 bryter ut? Det är väl uppståndelsen kring denna som gjort att det pratas mer om smittor i olika medier nu än vad som gjorts tidigare år. Så fort det skrivs mycket om något så grips folk av panik och panik är sällan bra! Här är en artikel som beskriver läget lugnt och sakligt!

Däremot så är det bra att man får upp ögonen för att man ska tänka sig för och vara försiktig och få in i ryggmärgen tänket kring smittskydd! Det kan vi nog alla lite till mans bli bättre på. Som tur är så brukar det bli bättre fram mot våren så att man vågar sig ut bland folk igen.

Trots att vi bara visar upp oss här hemma så behöver man ju ändå hålla stilen uppe någorlunda! Myran har under den sista tiden lagt sig till med en fin fläckvis utväxt av svinborst lite här och var på kroppen. Han har mer liknat ett rufsigt piggsvin än en atletisk häst. Jag må vara fåfäng å min hästs vägnar, men i min värld är det inte ok att rida omkring på det sättet. Jag kan inte koncentrera mig på ridningen när jag bara fokuserar på hur ful päls Myran har på halsen.

Så i går var det dags för Salong Myrgren! Jag kallar det salong och grooming, Myran kallar det för tortyr av grövsta sort och anser att lite hår i öronen spelar väl ingen roll! Gällande öronen har jag gett upp men när det gäller övriga kroppen så ger jag mig inte. Nu har han blivit så mycket bättre att klippa! Nu kan jag klippa med den stora saxen på kroppen utan att ge honom lugnande. Uppe vid huvudet går han bara med på liten sax, men inte öronen! Om man inte klipper öronen så kan jag ju inte heller klippa ansiktet, det hade ju sett sjukt roligt ut men en helklippt häst fast med luddiga öron, eller? Så han får vara ullig och gullig i facet och öronen täcker jag över med en luva när vi visar upp oss.

Det är faktiskt det här med luva som gjort att jag kan klippa med stora maskinen numera! Jag kom på att han mest var rädd för ljudet så med en fodrad luva på så funkar det. I början försökte jag  stoppa proppar i öronen på honom, men han gillar verkligen inte att man pillar honom i öronen så det funkade inte. Han bara skakade ur propparna och blev stressad när jag försökte sätta i dom igen. Men med luvan går det kanon!

Efter jag klippt vill jag gärna bada hästen för att få bort alla småhår så att dom inte skaver. Även detta var enligt Myran helt onödigt och ytterligare ett sätt att tortera honom på. Han tittade surt på mig och hytte med bakbenen bara för att poängtera hur dum jag var som tvättar en helt naken häst i kylan! Inte ok enligt Myran. Men som jag brukar säga vill man vara fin får man lida pin, tror nu inte Myran håller med om det!

Att tro på sig själv

Det är en svår konst att verkligen tro på sig själv, i alla fall för mig i vissa stunder! Speciellt när det gäller det här med distanser, då är mitt självförtroende ganska kasst faktiskt! Ibland får jag till det riktigt bra och ibland kan det bli rena katastrofen, det är min akilleshäl när det kommer till hoppningen. Att "pricka" rätt!

Bäst går det när jag låter bli att tänka på att det ska bli rätt och bara rider på ren känsla! Ju mer jag anstränger mig för att göra rätt ju lättare har jag för att göra fel! Kommer jag ur det moodet så blir det oftast ganska bra och det måste jag faktiskt börja lita på. Jag måste lita på mig själv att jag kan!! Det sa min tränare till mig i dag och det var en tankeställare! Så från och med nu måste jag våga säga och erkänna för mig själv att jag kan, jag är inte dålig på att rida! Jag är bra utifrån mina förutsättningar och jag måste tro på det! 

Lätt att säga men kanske inte alltid så lätt att leva upp till! När vi kommit fram till detta så försökte jag att rida i moodet "jag kan". Det gick bra tills vi höjde! Då kom känslan av sig, helt plötsligt var jag i tänket "jag måste rida rätt nu"! Så dom första sprången på banan gick si så där, det var "hoolyshit" distanser och jag hittar inga distanser språng. Vi fick avbryta! Sedan gjorde jag en mental volt! Andades djupt och försökte släppa tankarna på att prestera för att stället bara känna och lita på min känsla! Det funkade och Myran och jag fick till en härlig runda, en sådan som man blir lycklig ner i tårna av! Nu ska jag försöka känna mig bra så att jag rider bra!! För jag sitter på en härlig häst och han tror på mig!!

En av dom första gångerna jag satt på Myran!

Repgrimma!

Min bästa kompis Pajen som bor i Vilda Västern har använt den i åratal och introducerade den för mig! Nu ses den i varje tv ruta sittande på en häst som har Peder Fredriksson i andra ändan av longerlinan! Jag pratar om repgrimman som jag verkligen tycker är sjukt bra att använda vid alla möjliga tillfällen! Jag vet att att många av mina hästvänner som inte sysslar med västern gärna drar på smilbanden när jag drar fram den och ser lite nedlåtande på mig;)!

För många är den nog förknippad med flummigt "horsemanchip" och annat som lätt kan föra tankarna till luddiga skogshästar (inget fel på det) och hästhållning som kanske skiljer sig från den traditionella tävlingsryttarens tänk och system! Men det är en annan historia som jag inte tänker dra här! Jag brukar själv skoja om att repgrimma är lösningen på alla problem som kan uppstå med hästar från lastproblem till sken och bock!

Men det ligger något i det för den är ett ypperligt redskap att hålla styr på hästen med. Mycket bättre än ett bett i munnen eller en kedja skulle jag vilja säga! Jag började använda repgrimma för flera år sedan på Knatten då han var konvalescent och helt jävla bindgalen att gå ut och gå med. Han skulle promeneras för hand då han stod på box efter en operation. Han skulle gå vid hand två gånger om dagen morgon och kväll! För att hinna göra det på morgonen fick jag gå med honom innan jobbet och då är alla sekunder dyrbara! Så jag ville ha något som gick snabbt och lätt att ta på, för att ha honom i bara grimma var förenat med livsfara för alla inblandade.

Att tränsa var jobbigt och tog tid och kedjan funkade så där, den kunde nästan trigga honom i stället. Så varför inte prova repgrimman som Pajen visat mig! Smidig att dra på, drar inte i munnen men ger ett väldigt effektivt tryck bakom öronen och över nosryggen vilket gör att hästen inte är riktigt lika benägen att resa sig eller att dra iväg! Gör den det ändå är det rått lätt att få kontroll igen! Så ser det ju så vänligt och harmlöst ut jämfört med kedjor och annat skrot!

Det är inget konstigt egentligen utan fungerar som så mycket annat med hästar, tryck och eftergift helt enkelt. Samma princip som med bett eller kedja! Skillnaden är väl att när inget tryck läggs på så känns den i stort sätt inte alls för hästen. Bett eller kedja är ju mer påtagligt även utan tryck? När trycket väl läggs på så är det snabbt och precis men lättar av så fort hästen ger efter! Jag tror att det är så den funkar och att det är därför som den är så effektiv! Men det får någon med mer kunskap än jag förklara!

Hur som helst så ska det bli intressant om det är fler inom den "traditionella" ridsporten som kommer att börja använda den nu när man ser Peder använda denna tingest! Kanske jag slutar att bli "hånad" av mina vänner i stallet när jag kommer dragande med den nu;) Det återstår att se! 

Debut!

Så där nu har debuten i 1.20 på Myran gjorts! Jag vet att det i mångas ögon är en liten höjd men för mig är det ett steg mot att börja hoppa på "riktigt"! När vi gick upp till 1.15 i slutet på sommaren var vi, eller jag, inte alls redo för det och klyddade till det som bara den. Nu kände jag mig mer förberedd och klantade mig bara lite. Myran var helt omedveten om att hindren var större. Han var skitglad och busade nästan till det lite i svängen mot kombinationen.

Det bästa med helgens tävlingar är att Myran känns så himla glad och positiv. Det känns som att han känner sig stark och glad i kroppen och att han tycker att det är kul att hoppa! Han är liksom full av självförtroende! Jag har också fått mycket bättre känsla i min ridning och det smittar väl av sig antar jag. Jag älskar verkligen min häst och jag tycker att han har utvecklats så positivt det sista halvåret!

Häromdagen när jag hoppade av efter ett pass i ridhuset tänkte jag högt för mig själv "Det är nästan alltid roligt att rida på Myran, jag är alltid glad och nöjd över honom när jag sitter av!" Känner ni det med era hästar?? Har man bara en häst så tycker jag att detta ska vara en känsla man oftast har när man hoppar av. Som hoppryttare kanske det är så att man fokuserar på att hästen ska hoppa fantastiskt men att känslan i markarbetet inte är så viktig? Men man hoppar ju faktiskt inte alls lika ofta som man rider på marken så då är det ju bra om man inte är frustrerad varje gång man inte hoppar då? Så tänker jag i alla fall.

Sedan behöver man inte ha värsta dressyrkänslan men att man känner att hästen jobbar på bra efter sin förmåga, att den är så liksidig som möjligt att den är mjuk i sidorna och att den reagerar på hjälperna kvickt och lätt! Det jobbet ska kännas roligt att fila på! Hoppningen blir ju så mycket bättre då!

Den senaste tiden har jag varje ridpass lekt "springasåfortdetgårleken" med Myran, vilket han verkligen tagit till sig! Mitt på kortsidan ökar du galoppen, när det sitter ska man nästan bara behöva tänka framåt ur svängen och så ska hästen skjuta fart och verkligen öka upp galoppen mot långsidan! Mitt på långsidan kortar du av galoppen och så gör man om samma nästa långsida. Hästen stärker upp bakkärran för den måste ta fart med båda bakbenen ordentligt ur svängen, annars trillar den! Mitt mål med den här övningen är att ökningen ska ske med en så liten och lätt hjälp som möjligt! I början reagerade Myran inte särskilt för mina lätta hjälper, ökningen blev seg och minimal. Då fick han en rejäl hjälp och direkt beröm då han reagerade. 

Nu behöver jag nästan bara tänka ökning så reagerar Myran framåt! Han tycker att det är jätteroligt och det har gjort honom kvickare och hetare på hinder samtidigt som han får bakbenen under sig så att han inte blir så lång! Mycket lättare att hitta distanser då för mina distansblinda ögon!

Dålig på bilder!!

Jag är jättedålig på att uppdatera mina sociala medier med bilder! Jag använder nog kameran ovanligt lite med vår tids mått? Men jag har den här känslan att jag missar livet när jag fotar det i stället för att uppleva det direkt! Jag undrar om det är bara jag som känner så eller om det är fler. Det kanske är en generationsfråga också? Det känns som att många filtrerar livet genom en lins hela tiden, speciellt mina unga vänner, alltså dom under 40 år!! 

Jag satt häromdagen och skrollade igenom massor med instahistorier och kände mig som ett u- land i fotogenerering!! Samtidigt hur hinner folk med att fota allt hela tiden och lägga skimrande filter på??Jag får återanvända gamla bilder när jag ska "vara intressant" på sociala medier eftersom jag inte anser mig hinna ta upp min telefon och föreviga allting hela tiden. Det är nog inte helt fördelaktigt då jag ju jobbar stenhårt på att influera folk😆😆! Ja det var lite tankar om bilder det!

Nu till helgens tävling där Myran var en riktig stjärna i mina ögon! Vi var anmälda till 1.10 och 1.20 men jag fick kalla fötter inför 1.20 och strök mig. När jag red 1.10 försökte jag rida fort i fas två och vi var dubbelnolla och placerade! Fortfarande inga färger på rosetten men ändå en rosett, som jag som vanligt glömde att hämta! Myran är inte den snabbaste av hästar men han försöker verkligen och i 1.10 är han en sådan klippa och hjälper till och räddar situationer när jag klantar till dom. Eftersom han gick så bra i första klassen så ville jag inte gå in och sabba den goda känslan, ifall jag skulle få hjärnsläpp när det blev högre. Jag får ju lätt det när jag ska gå upp i höjd.

När vi bestämt att stryka oss fick Myran gå på släpet och vi gick för att fixa mat till oss. När vi kommit ifrån släpet frågar jag Vilda Hilda om hon stängt skötardörren. (Jag vågar inte ha den öppen när Myran ska stå själv och vänta, han har ju faktiskt tagit sig ut det hållet tidigare). Vilda Hilda säger att det har hon säkert gjort så då är det bra med det! Vi äter och sedan går jag till släpet och bilen för att köra hem!

Väl ute på parkeringen ser jag från långt håll att inte är dörren stängd inte! Där står Myran och plirar ut lugnt och fint, utan både grimma och halsrem. Jag brukar ju annars praktiskt taget surra fast djuret i släpet när han står obevakad eller när han ska åka. Han har åkt och stått med både grimma, superkort grimskaft och halsrem då jag fortfarande är traumatiserad av hans tidigare eskapader i släp! Han har fått panik två gånger och hoppat över bommen varav en gång kommit utfarande genom skötardörren och landat på nacken. Jag försöker förebygga att detta ska hända igen! Nu gick det bra och jag tror att Myran kanske skulle kunna börja åka utan halsrem nu. Men han får nog ha den ett litet tag till, i alla fall för mina nervers skull.

Här fick jag upp kameran i alla fall!

Stallägarens lov!

Jag vill bara skriva och berätta om min tacksamhet för er stallägare där ute! Ni är en förutsättning för att jag ska kunna hålla häst! Utan er hade jag fått ha hästen i trädgården och fått rida på en väg fram och tillbaka! Jag uppskattar verkligen att jag inte behöver det!! Hästen med antar jag?

Jag vet inte hur ofta ni får höra uppskattning från era hyresgäster, antagligen inte jätteofta! Jag har stått i ett par stall nu genom årens lopp och för det mesta har jag varit nöjd! Inte med allt men det mesta. På vissa ställen har det varit bättre än andra! Men oavsett så är det ändå någon som har upplåtit sitt stall och sin mark för att jag och mina stallkompisar ska kunna ägna oss åt vår sport eller hobby utan alltför mycket möda och besvär. Jag har aldrig önskat mig ett eget stall och jag kommer mest troligen aldrig att göra det heller!

För det fina i kråksången är att när något går sönder eller det behövs fixas något då är det inte mitt ansvar! Jag behöver inte harva ridbanan eller lägga in nytt underlag! Jag behöver inte bygga en skrittmaskin eller laga motorn på den när den vägrar dra runt karusellen! Jag behöver inte dra nya trådar eller slå i en ny stolpe när hästeländet sprängt staketet! Det är inte mitt ansvar när det läcker från taket och jag behöver inte fixa vattenkoppen när den frusit sönder.

Det är någon ANNAN som gör det. Någon ANNAN i det här fallet är stallägaren. Det är jag så glad för!! Jag hade aldrig själv orkat med allt det här arbetet! Skulle jag behövt göra det så hade jag väl förmodligen aldrig hunnit rida! Så tack alla ni som står ut med oss inackorderingar i ur och skur! Tack för för det både tidigare stallägare, nuvarande och kanske kommande! Det är värt varenda krona!!

Precis efter jag skrev detta inlägg sparkade Myran sönder dörren i ridhuset, vem fick fixa det jo min stackars hyresvärd. Det får bli gofika för att visa min uppskattning!!

Inspiration i vardagen, Hippson och vänner!!

Just nu är det ganska svajigt med motivationen när man fryser bara av att tänka på att sätt sig på hästryggen! Men just nu vid den här tiden är det ju som hästarna ska sättas igång på riktigt inför vårens tävlingar, tyvärr så vilar dom sig ju inte i form bara för att det är kallt! Så hur får man inspiration i vardagsridningen? Hur gör man för att inte bara harva runt på en volt så att både du och hästen blir både yra i pottan och uttråkade?

För att inte hamna där på volten försöker jag i alla fall att försöka tänka ut någon form av övning eller plan att hålla mig till innan jag sitter upp! Vissa dagar sprudlar uppfinningsrikedomen medan det andra dagar är helt stiltje och då behöver jag lite hjälp på traven. Då brukar jag tänka, vad behöver vi träna på just nu, vad behöver vi finslipa på eller vad behöver vi träna in som vi inte kan sedan innan?

När jag har klarlagt det så försöker jag komma på tidigare övningar eller rörelser som jag gjort för att träna på just det som jag nu kommit fram till att jag behöver träna på. Poppar inget upp i hjärnan söker jag på nätet. På Hippson tycker jag att det finns ett bra utbud. Eller så kollar jag in YouTube. Ibland hittar jag något i en blogg! Nätet är fantastiskt på det sättet och det finns inspiration bara en telefon bort även om du redan sitter på hästryggen.

En annan inspirationskälla kan vara ens ridkompisar, antingen kan du titta på dom eller så pratar ni när ni skrittar fram så kanske kompisen har något tips på ett bra sätt att samla hästen, stärka galoppen eller vad det nu är som är aktuellt. För att göra ridningen ännu mer effektiv så kan man också be kompisen att kolla om det du håller på med verkar vettigt, (förutsatt att kompisen vet vad hen talar om, vilket mina vänner givetvis gör 😉!)

Har ni några mer tips på hur ridningen kan bli mer inspirerande, effektiv och rolig så här i gråslasket och kylan?

Vem blir inte inspirerad av denna uppenbarelse!😜

Lite logdans på Björka och det är dyrt att tävla!

Förra helgen åkte vi iväg ett gäng till Björka för att hoppa öppen bana! Det var kallt som bara den så hästarna var pigga och glada! Myran tyckte det var roligt att få galoppera framåt och verkligen ha tid på sig att sträcka ut. Det var ett stort ridhus med många fina hinder och bra underlag! Myran var superfin och hoppade glatt allt jag styrde mot.

Vårt stora problem är ju som vanligt det här med distanserna. Lägger jag inte in ett galoppsprång för mycket så blir det ett för lite! Superwoman blir nervös på mig och sliter sitt hår samtidigt som hon förtvivlat skriker på mig! "Titti du får inte göra så! Är det sex galoppsprång så måste du rida på sex och inte fem, det blir ju farligt annars"! Men vad gör man för att inte backa in!! Det blev bra till slut när jag verkligen koncentrerade mig då fick vi in våra distanser som dom skulle vara.

Den här helgen blev det lite markarbete med förvänd galopp och sedan longering på söndagen! Ena dagen kallt som s... och sedan ösregn med snöslask och grå himmel, månadsskifte januari- februari när det är som skojsigast! Jag var lagom peppig på att åka till stallet men gjorde det så klart ändå. I söndags kunde jag bara inte förmå mig att rida så Myran fick hoppa studs på lina i stället! Måndag ska jag ta tag i mig själv och rida för till helgen blir det tävling.

Apropå tävling, fanken vad dyrt det är!! Jag satt och anmälde mig och kom fram till att det är en avsevärd del av mina månadskostnader som kommer att läggas på tävling framöver. Har det alltid varit så här dyrt eller är det jag som blivit lite smågniden på gamla dagar!? Hur som helst vill man tävla så är det bara att punga ut med runt 500 spänn för två klasser. Jag antar att det är ännu dyrare med dressyr??

Logdans!!

Inget socker, inget kött!!

Jag ska försöka sluta med socker och att äta mindre kött!!Ja ni som känner mig, jag vet det är helt galet! Jag är ju liksom köttätarnas köttätare och godis kan jag i perioder äta varje dag! Men nu ska jag försöka dra ner på detta!! Jag säger inte att jag ska sluta helt med varken socker eller kött utan bara försöka äta lite mindre av det. Det brukar vara det bästa sättet för mig att sluta med saker. Att förbjuda mig själv till något är liksom dömt att misslyckas från början! Jag har till exempel aldrig slutat röka, men jag röker inte! Skulle jag vilja röka cigaretter så får jag det, men jag vill inte så därför röker jag inte!

Åter till det här med kött och socker! Varför, jo främst av hälsoskäl faktiskt och då handlar det inte om vikten utan min stackars gamla slitna kropp. Jag har under år haft kroniskt ont i kroppen, det värker lite här och det värker lite där. Varje morgon stapplar jag mig ur sängen som en åttioåring som levt ett hårt liv för att så småningom vara så uppledad att jag kan ta mig till jobbet.

Förra hösten fick jag diagnosen fibromyalgi vilket gjorde mig väldigt förvånad!? Jag som är så frisk och stark liksom och ont har väl alla alltid?? Tydligen har inte alla det alltid, det sa läkaren i alla fall!!? Jag tror att det är för att jag rör mig i hästvärlden och att hästmänniskor ofta har ont lite här och var utan att en gör så stor sak av det!! Hur som helst fibromyalgin är inget som jag tänker låta hindra mig i mitt liv, man dör ju inte av att det gör ont, men det är lite drygt att det spänner och drar lite överallt! Jag blir ganska trött och på dåligt humör av det mellan varven. Men nog gnällt om det!

Hur som helst så har jag en bekant som minskat ned på socker och kött av hälsoskäl.  Hon hade också mycket ont och värk tidigare men det hade tydligen hjälpt henne? Så då tänkte jag varför, inte jag provar. Sedan ca två veckor tillbaka har jag börjat äta allt mer vegetariskt och jag har inte ätit godis en enda gång den här veckan;)! Jag tror faktiskt att jag märker skillnad! Jag har inte alls lika ont i kroppen just nu! Kanske är det placeboeffekten vad vet jag? Men funkar det så är det ju bra! Det finns även fler stora fördelar, i alla fall med mindre kött! Jag blir en ju en mycket godare och finare människa på kuppen! Jag är snäll mot BÅDE djuren och naturen samtidigt! Fast det ändå bara handlar om mig, jag själv och jag! Bra va!!

Sjukt narcissistisk och självupptagen men ändå så god och fin tant T!

OBS!! Vill bara säga att jag har gått förbi ett kakfat och blivit erbjuden godis i dag UTAN att röra det!

Så här ska det alltså inte se ut längre!!

Kallt, blåsigt, kallt!

Så kan man väl sammanfatta allt i dessa dagar! Föga inspirerande och rolig tid i stallet just nu! Man rider i ridhus och så rider man i ridhus lite till och drömmer om gräsgalopper! Myran är full gång och vi trimmar på här hemma med detaljerna, mer framme för skänkeln, mer lyhörd, kvickare reaktioner, mer lösgjord! Ni vet allt det där vardagspillet man sysslar med.

Jag tycker personligen att det är sjukt roligt att göra det i praktiken men det är förbaskat tråkigt att skriva om det? Jag menar hur spännande är det att skriva om att jag gör övergångar från skritt till galopp eller ryggar min häst eller vad det nu är jag sysslar med där i ridhuset! Inte jätte faktiskt!

Men jag har bestämt mig för att vara lite mer regelbunden i mitt bloggande så därför tänker jag att det är bättre att skriva lite än ingenting alls. Jag vet inte om jag lagt upp filmerna från första tävlingen innan men dom kommer här i alla fall.

Ni kan ju försöka bortse från Vilda Hildas kommentarer och fingrar mitt i kameran, eller så ger det filmerna ett extra lyft. Jag kan ju säga att Vilda Hilda är hård att ha med sig som coach på tävling! Första dagen var jag nöjd med min runda förutom att Myran tittade till på första i kombinationen och rev.

Vilda Hilda däremot blev så upprörd på mig att hon slutade filma! Sedan gick hon och tittade på mig med bitter och oförstående blick när jag glatt kvittrade på om hur duktiga jag och Myran hade varit, trots titt och nedslag. Hon var fullständigt oförstående till hur jag kunde vara nöjd när jag nu ridit så dåligt att hästen nästan stannade och sedan rev. Petitesser tyckte jag och gick och fick positiv bekräftelse på annat håll! Ryttarprinsessan var mycket snällare i sin bedömning av min ritt så jag valde att strunta i Vilda Hilda och bara lyssna på Ryttarprinsessan i stället! Man kan ju välja vad man vill ta till sig;)!

Andra dagen var vi felfria och jag var nöjd och glad med Myran Pyran igen! Jag fick till och och med positiv feedback från Vilda Hilda för den rundan!

Helt vanlig vardag!

Alltså vädret är verkligen ombytligt! För några helger sedan kändes det som att våren var här och man kunde sitta ute och dricka kaffet i solen på stallplanen och nu är det storm och ishalka!

Hästarna i stallet är igång och just nu har jag två att rida, vilket jag haft i några veckor nu! Myran så klart och så hjälper jag till med andras hästar när dom är bortresta. Lite jobbigt med två men också roligt då man aldrig kan rida för mycket. Familjen blir ju som vanligt försummad men dom är ju vana!

Just nu är det inga tävlingar på gång vilket är rätt så skönt på ett sätt men också lite tråkigt. I helgen ska vi försöka att ta oss i väg till någon öppen bana och träna där. Annars går allt sin gilla gång och vardagen är påtaglig med jobb, stall, rida, äta sova! Inget superspännande utan mest lugnt och stillsamt!

Jag har ju tänkt att jag ska bli bättre på att blogga men det är så förbaskat svårt när den ena dagen är den andra lik. Men för att knyta an lite till föregående inlägg så funderar jag vidare på det här med saker och konsumtion.

En mycket relevant fråga man kan ställa sig som ryttare är hur många schabrak behöver man?? Hade ni frågat mig för några år sedan hade jag nog sagt "hur många som helst"! Men i dag så skulle jag nog säga "några stycken". Från att hellre köpa billigt och mycket har jag gått till att köpa bättre kvalité och färre! Jag har nog inte handlat något nytt schabrak på över två år! Samma gäller med många andra av mina saker till hästen!

Förr hade jag tusen träns nu har jag kanske tre för att variera bett och tryck från nosgrimmor! Visserligen finns det en massa som jag "vill ha" men så tänker jag att "behöver jag verkligen det" och kommer jag fram till att nej det gör jag inte så skiter jag i att köpa det. Det borde göra underverk för plånboken men tyvärr märker jag ingen större skillnad:)! Hur tänker ni där ute blir man lyckligare av många saker till hästen!?

Är detta lycka!! Nej!

Det här är lycka

Hållbarhet??

Hållbarhet ett ord som dyker upp överallt nuförtiden! Jag tillhör väl den generation som haft en barndom och ungdom som växt upp med känslan av att jordens resurser är oändliga! Numera är man ju mer än väl medveten om att så är inte fallet.

Jag måste erkänna att jag inte är speciellt miljömedveten eller på några sätt direkt bidragit till att jordens resurser ska räcka mer än min livstid ut. Men då man ständigt blir påmind så börjar det väl även tränga in i min skalle att jag är en del av problemet och att jordens fortlevnad även angår mig!

Om jag skulle göra något väldigt drastiskt för miljön som enskild person så måste det vara att sluta rida och hålla på med hästar. Herre min dar vad denna sport måste tära på jordens resurser!! Om vi pratar om att vi lever i ett konsumtionssamhälle så ligger ridsporten nog i en liga för sig!! Materialsport upphöjt till hundra!!

Alltså bara på en enda tävling måste ju ett halvt lands oljereserv gå åt!! Transporter och lastbilar som slukar organiskt bränsle i parti och minut! Hur bra kan man dra med en elektriskt driven bil undrar jag i mitt stilla sinne! Finns det elektriskt drivna hästlastbilar?? 

För att inte tala om sopberget som vi inom ridsporten måste bidra till!!  Förra säsongens schabrak måste ju hamna någonstans och för att inte tala om alla andra prylar vi ständigt måste ha nytt av? För visst måste man ha tusen schabrak och dom senaste benskydden och ridbyxorna och ja vad det nu är vi ser att ALLA andra har! 

Som sagt jag är INTE något föredöme på något sätt och jag har massor med saker själv. Jag har säkert genom åren kasserat både det ena och andra utan att sopsortera. Jag har ingen direkt tanke med inlägget, som att det ska väcka oss ur vår miljöomedvetna slummer eller något. Däremot så funderar jag en del på detta när jag sitter helt ensam i min avgasalstrande bil på väg till stallet att detta är ju på något sätt helt vansinnigt med apokalypsen runt hörnan.

Apropå apokalypsen hur gör man med hästen då? Det är också något jag fungerar över? Det enda jag på rak arm kommit fram till att om inte annat så får man väl äta hästen!!

Ja sånt här funderar jag på!!

Miljöboven!

Tio dagar av 2019

Det är tionde dagen på det nya året och jag fick lite lust att skriva ett litet inlägg. Jag har ju försummat bloggen å det grövsta under 2018, inte av någon speciell anledning egentligen? Jag får se om jag tar tag i det under det nya året?

För mig flöt 2018 på undan något större rabalder. Myran kom ut och tävlade då mitt länge efterlängtade släp dök upp i maj efter ett halvårs väntan. Det gjorde han med bravur och hoppade en hel rad med nollrundor i 1 m. Sedan tog vi semester i hettan och Myran gick och slöade i hagen hos bästa grannen. När Myrans sommarläger var slut flyttade vi till ett nytt stall och började träna för en ny tränare. Nya tränare och system kan ibland göra mig förvirrad och det blev jag! Samtidigt kom Myran på att man kan testa olika former av bus som att springa förbi hinder och tappa sin ryttare.

Vi tävlade igen efter sommaruppehållet och gick upp lite väl fort i klasserna med tanke på att ridningen lagts om en del. Resultaten blev därefter, inte så många nollrundor längre. Vi gick ner i höjd och jag började hitta min ridning igen! Nu gick det bättre och nollrundorna blev fler och vi fick till och med några placeringar i slutet av året då Myran och jag började bli riktigt stabila i 1.10. Vi avslutade tävlingsåret 2018 med en dubbelnolla i en 1.15.

Myran fick lite vila med lättare ridning under två veckor för att sedan sättas igång igen. Vi började tävlingsåret 2019 på trettonspelen i Helsingborg där Myran gick två 1.10 med ett ner. Ganska bra början för det kändes väldigt stabilt och säkert! Vi behöver fortsätta på att slipa på att galopper mer ur svängarna så att vi får ett galoppsprång mindre när vi hoppar. Vi har resten av januari på oss för sedan drar tävlandet igång på riktigt i februari.

Det kortsiktiga målet är att debutera 1.20 innan februari är slut! Det lite mer långsiktiga målet för 2019 är debut i 1.30, om jag vågar?? Jag har inte hoppat det sedan jag hade Knatten och det var några år sedan nu! Tant börjar bli gammal och lite räddhågsen och har börjat tänka på att hon faktiskt inte är osårbar. 2018 var året då T. Brown flög av som aldrig förr!

Jag tror att Myran dängt av mig en fem, sex gånger sedan jag började rida honom!! Jag misstänker att han slagit Knatten faktiskt. Antingen så beror det på att Myran har hittat en riktigt effektiv teknik, eller så har tant sämre balans. Det kan var en kombination också?? Hur som helst har det fått mig att inse att hästar kanske inte är helt ofarliga att sitta på. Jo det visste jag ju innan också men det var inget jag tänkte på när jag satte mig på en ny häst! Numera är jag lite mer picky med vad jag sätter mig på! Det blir nog inga flera hästar som kommer att ridas in av mig under 2019 i alla fall;)!

Vi får se vad som händer framöver och om jag kommer att skriva här mer frekvent!

God fortsättning alla!!

2019 här kommer vi!!