Jag är jättedålig på att uppdatera mina sociala medier med bilder! Jag använder nog kameran ovanligt lite med vår tids mått? Men jag har den här känslan att jag missar livet när jag fotar det i stället för att uppleva det direkt! Jag undrar om det är bara jag som känner så eller om det är fler. Det kanske är en generationsfråga också? Det känns som att många filtrerar livet genom en lins hela tiden, speciellt mina unga vänner, alltså dom under 40 år!!
Jag satt häromdagen och skrollade igenom massor med instahistorier och kände mig som ett u- land i fotogenerering!! Samtidigt hur hinner folk med att fota allt hela tiden och lägga skimrande filter på??Jag får återanvända gamla bilder när jag ska "vara intressant" på sociala medier eftersom jag inte anser mig hinna ta upp min telefon och föreviga allting hela tiden. Det är nog inte helt fördelaktigt då jag ju jobbar stenhårt på att influera folk😆😆! Ja det var lite tankar om bilder det!
Nu till helgens tävling där Myran var en riktig stjärna i mina ögon! Vi var anmälda till 1.10 och 1.20 men jag fick kalla fötter inför 1.20 och strök mig. När jag red 1.10 försökte jag rida fort i fas två och vi var dubbelnolla och placerade! Fortfarande inga färger på rosetten men ändå en rosett, som jag som vanligt glömde att hämta! Myran är inte den snabbaste av hästar men han försöker verkligen och i 1.10 är han en sådan klippa och hjälper till och räddar situationer när jag klantar till dom. Eftersom han gick så bra i första klassen så ville jag inte gå in och sabba den goda känslan, ifall jag skulle få hjärnsläpp när det blev högre. Jag får ju lätt det när jag ska gå upp i höjd.
När vi bestämt att stryka oss fick Myran gå på släpet och vi gick för att fixa mat till oss. När vi kommit ifrån släpet frågar jag Vilda Hilda om hon stängt skötardörren. (Jag vågar inte ha den öppen när Myran ska stå själv och vänta, han har ju faktiskt tagit sig ut det hållet tidigare). Vilda Hilda säger att det har hon säkert gjort så då är det bra med det! Vi äter och sedan går jag till släpet och bilen för att köra hem!
Väl ute på parkeringen ser jag från långt håll att inte är dörren stängd inte! Där står Myran och plirar ut lugnt och fint, utan både grimma och halsrem. Jag brukar ju annars praktiskt taget surra fast djuret i släpet när han står obevakad eller när han ska åka. Han har åkt och stått med både grimma, superkort grimskaft och halsrem då jag fortfarande är traumatiserad av hans tidigare eskapader i släp! Han har fått panik två gånger och hoppat över bommen varav en gång kommit utfarande genom skötardörren och landat på nacken. Jag försöker förebygga att detta ska hända igen! Nu gick det bra och jag tror att Myran kanske skulle kunna börja åka utan halsrem nu. Men han får nog ha den ett litet tag till, i alla fall för mina nervers skull.
 |
| Här fick jag upp kameran i alla fall! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar