måndag 22 december 2014

Julstämning noll!!

Jag vet inte vad för väder ni som inte bor i Skåne har? Här regnar det och är ungefär lika mörkt som på natten dygnet runt! Någon känsla av att det är julafton i övermorgon infinner sig icke!! Jag känner inte ens stress över att jag inte köpt någon som helst julklapp ännu. Det får bli Rusta jul i år med. Där kan man handla julklappar till alla för under femhundra kronor och det är ingen annan som handlar där den 23/12 . I år kommer pengar som jag annars kunde ha till julklappar i stället att läggas på min klena häst!!

Jag måste inhandla ytterligare medikamenter då hästskrället givetvis fått en infektion i ett av operationsåren, visserligen bara ytligt men ändå! Det här, ursäkta mig, JÄVLA skitvädret har säkert bidragit till det då allt är geggigt och skitigt överallt. I torsdags tog jag, enligt de ordinationer jag fått, av bandaget. Eftersom veterinären sagt att han fick gå i hage och eftersom hagen inte är alltför geggig så fick han gå ut. På fredag kväll var han svullen runt ärret så jag tvättade och gjorde rent men bestämde att han kunde få gå ut ändå fast med bandageskydd på så att benen skulle hållas rena. Svullnaden var lite mindre dagen efter men den hade i går fortfarande inte gått ner helt och kotan var varm. I morse ringde jag därför Göran, som nu har skrivit ut pencillin! Som tur är så var Knatten inte halt så veterinären sa att det inte var inne men  han ska få pencillin för säkerhets skull. Det är roligt nästan jämt och Monster verkar vara dömd till evig boxvila!!

Pencillinet ska hämtas på Jägersro köpcentrum, TVÅ DAGAR innan jul!! Jag ser bilköer, Jag ser vaggande barnfamiljer som går lååångsamt framför mig så att jag inte kommer förbi, jag ser en svettig irriterad Titti nära ett psykiskt sammanbrott, jag ser ännu mer kö och jag ser hur apotekspersonalen tar evigheter på sig att få fram medicinen  medan jag svettas ännu mer. Jag får sluta föreställa mig nu för jag har redan börjat hyperventilera! Jag som inte kände någon julstress känner mig just nu jättestressad!!

fredag 19 december 2014

Lite vingligt

I går var jag hos Jacob igen, denna gången med Metallic som är en av Knattens grannar på stallet. Det gick lite vingligt till att börja med, det flög en del bommar omkring oss, kråkhoppen var det också några av och jag var allt lite pirrig i magen. På slutet när vi hoppade bana gick det ändå rätt så hyfsat och jag började rida okomplicerat istället för att krångla till det.

Metallic ägs av S som är flickvän till A och vi åkte alla i deras lilla lastbil till Borelund. Jag hade väldigt roligt och var glad som en lärka om A och S hade lika kul har jag ingen aning om. Jag tror inte att dom led jättemycket i alla fall trots att jag satt i baksätet, och bubblade på som en femåring på bilsemetster! Det är ganska roligt faktiskt för både A och S är ordentliga unga människor i karriären som har ordning och styr på sina liv. Jag däremot kan nog tes som en något förvirrad (och skrynklig) tonåring trots att jag oftast  är dubbelt så gammal än vad dom flesta är. Frågor som "har du hjälmen med dig Titti" och "har du satt på dig bilbältet nu Titti" förekom innan avfärd. Men som sagt jag hade kul i alla fall.

Metallic höll sig på alla benen och hoppade snällt även då jag lade honom helt åt helskotta mellan varven. Nästa gång går det kanske ännu lite bättre då jag på slutet kom på hur jag skulle rida honom. Jag har märkt att jag numera är lite mer rädd när jag rider än vad jag var förr, en helt ny upplevelse för mig så här vid 46 års ålder. Förhoppningsvis går det över med tiden!
Lite sådana här språng var det nog lite då och då i går!!

tisdag 16 december 2014

Ketchupeffekt

I helgen blev det mycket ridning för min del. Från att knappt ha suttit på en häst på några månader fick jag helt plötsligt rida fyra hästar i helgen. Det var härligt att verkligen få använda ridmusklerna igen men ack vad jag fick ont i rumpan;)! Men det var det värt! Roliga hästar var det dessutom där man fick sitta och trixa och fixa lite innan man började hitta knapparna.

Jag har även varit ute och powerwalkat med Knatten, numera omdöpt till Monster. Förra torsdagen var det första gången han fick komma ut efter boxvilan. Knatten var helt bananas och var mer i luften än på marken dom tre varv jag skulle gå runt anläggningen. han hade glömt allt vad som gäller vid promenad vid hand, han gick på mig och försökte även kliva över mig och när jag puttade bort honom flög han i luften. Jag var tvungen att hämta en hjälm och linda longeringslinan några extra varv om huvudet på honom. Jag var genomsvettig efter 15 minuters promenad och det berodde INTE på m in dålig kondis utan på att jag vara snabb som en vessla för att parera Knattens framfart. Promenaddag två var något lugnare men bara något. I går var vi uppe hos Göran och för koll och behandling av irap. Nu är det box i två dagar och sedan får Monster komma ut i lilla hagen och gå där som vanligt igen. Det kommer nog att underlätta lite vid de fortsatta promenaderna hoppas jag!


onsdag 10 december 2014

Hoppihopp

I går bar det av till Borelund tillsammans med Musse för hoppträning. Vi började lite halvdant men avslutade ganska bra. Min avståndsbedömning var ganska ringrostig och Musses hoppmotor likaså. Jag är ju hur kass som helst när det gäller att räkna galoppsprång och detta har inte förbättrats under mitt långa uppehåll från hoppningen. Musse har inte heller hoppat något sedan sist och hade glömt att man även måste lyfta på benen över hindren! På slutet hittade vi dock tillbaka till den känsla och det samarbete som vi en gång i tiden hade.
 
Musse är en väldigt arbetsvillig individ som alltid gör sitt bästa men han behöver mycket support och stöd för att våga. Hans stora svaghet är galoppen och man måste hela tiden hjälpa honom att tänka framåt och försöka hitta en jämn takt. Han bromsar gärna upp i svängarna och i landningen vilket gör att man tappar takten så att avstånden blir svåra att se. Jag hade glömt av detta vilket tillsammans med min galoppdyskalkyli gjorde av vi kom lite långt, lite nära och hipp som haver dom första gångerna.
 
Sista banan vi hoppade fick vi trots allt till det så jag var rätt nöjd ändå. Det finns dock MYCKET att jobba på för mig för att hämta in allt jag missat det senaste året!! Jacob tyckte att vi ska jobba mer med galoppen och jag är inte sen att hålla med. Sedan MÅSTE jag lära mig att räkna, hur svårt kan det vara? I mitt fall tydligen hur svårt som helst!
 
Vad jag har som utmaning nu framöver är att öka min koncentration när jag rider och vara fokuserad på det jag gör (min största akilleshäl). Jag måste även träna upp mitt öga för avstånd och fokusera mig på att lära mig räkna rätt och inte bara komma på ren känsla. För att göra det måste jag framöver planera mina ridpass och ha en plan och följa den. Jag måste rida bommar. Musse måste förbättra kvalitén på sin galopp genom att träna upp hans styrka i bakkärran.
 
När det gäller Knatten så åker repgrimman på i morgon och vi börjar traska runt lite smått på anläggningen. Han får även komma ut i hagen, men vädret är för jävligt och bandagen får inte bli blöta så vi får se hur vi ska lösa det på bästa sätt! Även om Knatten har en konvalescent som känns lång som mansålder så går tiden ändå rätt så fort. Två veckor har redan gått sedan operationen. Jag vet inte om det är för att mitt humör har blivit bättre överlag och att jag därför fått en mer munter syn på livet. Men jag har en magkänsla av det positiva slaget när det gäller Knattens framtid!! Bara en sådan sak!!


A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.

tisdag 9 december 2014

Hej Tomten!!

Jag har kanske inte varit så snäll det här året men jag provar ändå och om inte tomten vill ge mig det så kanske du kan fixa det Måns?!

T. Browns önskelista 2014
  • Fred på jorden!! (Näh bara skoja!!)

  • Ny häst (den jag har nu funkar inte så bra)
  • Matchande dyra outfits till mig och häst (den nya), Animo, Kingsland, Equiline, Veredus eller likande ska det vara!
  • En ny bil, typ någon stor BMW med fyrhjulsdrift går bra!
Se det var väl inte så farligt, det är ju en jättekort önskelista!!

sadel

måndag 8 december 2014

Hej på er!

Bloggandet går lite på sparlåga men lite då och då faller andan på och jag får lust att titta in och skriva några rader. Jag har återupptagit en gammal relation igen, Musse och jag har återförenats! I går kom Bästa Grannen och tränade både mig och Musse lite.

I morgon bär det av till Jacob för lite hoppning. Mitt humör är avsevärt bättre nu sedan jag fått sitta på en häst igen i någon annan gångart än skritt igen. Musse är väldigt fin att rida nu, han har verkligen blivit mjuk och stadig i kroppen. Nu när BG hjälpt mig har jag fått en känsla av vad jag ska sträva emot när jag rider honom vilket var välbehövligt. Det ska bli kul att se hur utvecklingen på marken avspeglar sig i hoppningen. Jag kommer att ha Musse hela nästa helg när A är borta och det ser jag fram emot. Jag kommer även att rida en annan häst i helgen då även denna hästs husse är bortrest. Häst är bäst för att få humöret på topp, precis som att häst kan vara pest och få humöret i sank!!

Knatten har gått in i sin andra vecka efter operationen och kommer att få börja röra sig utanför boxen i slutet av denna vecka. I kväll tar jag stygnen och nästa måndag bär det av till Söderåsen igen för återbesök. Knatten har tråkigt de lux men har blivit ganska så gosig. Han varvar gos med att bita mig. Jag tycker synd om honom där han står instängd i sin box. I slutet på vecka får han komma ut och vara i hagen lite och vi återupptar våra promenader runt anläggningen.

Det ska verkligen bli skönt att komma ut på landet med honom. Helinackordering låter just nu toppen i mina öron och hade Knatten vetat vad det innebar så hade han nog också tyckt att det var bra. Stora hagar hela dagar och ingen dryg matte som kommer för att asa runt honom på tråkiga promenader. Dock vet jag inte riktigt när vi kan flytta, allt beror på veterinärbesök och vidare instruktioner när det gäller konvalescent och igångsättning.


Vill ni läsa mer om var Knatten kommer att befinna sig i framtiden så kan ni läsa här. Stallet drivs av Pia eller som jag kallar henne Pajen som är en av mina äldsta och bästa vänner. Vi träffades i stallet på LCR när vi var nio år första gången. Sedan var vi som siamesiska tvillingar i tonåren och upp i tjugoårsåldern, vi festade och bodde ihop. Med åren har vi gått skilda vägar men våra vägar brukar ändå korsas lite då och då. När vi hörs så är det som om vi sågs igår! Pajen valde westernbanan och jag valde hoppning. Pajen är grymt skicklig på det hon gör så vem vet hon kanske får över mig på den "mörka sidan" med NH och lång och väldigt låg form!! Repgrimma har jag ju redan!! Tiden får nog utvisa vas som komma skall;)!!

Ska jag köpa en cowboyhatt tro??

Knattens nya blivande vänner och...


....Knattens blivande hyresvärd!
 

måndag 1 december 2014

Förmodligen den enda!

Jag är förmodligen den enda i hela hästsverige som inte har tittat på någonting från Friends Arena och Stockholm HS. Eller nu ljög jag nog allt, jag tittade i ca två minuter på dressyren i går på paddan när jag skalade potatis men tröttnade med det samma och stängde av.

Jag har helt enkelt inte klarat av att titta på en enda vackert hoppande häst eller en enda häst i tävlingskondition för den delen. Min egen en gång så vackra välmusklade springare ser numera ut som blandning mellan nedsjunken soffa och mufflonfår! En ganska nedslående syn måste jag säga. Mina dagliga aktiviteter i stallet går ut på att mocka, fylla höpåsar och ta ut Knatten på gången. Dejavu känslan är total, för var det inte exakt detsamma som jag höll på med för nästan precis ett år sedan?? Nedslående!!

torsdag 27 november 2014

Hemma igen

Jag var och hämtade hem mitt lilla Russ i går och det var med blandade känslor jag körde hem! Glad för att få hem honom, men inte odelat glad då det hade varit mycket att göra vid i benen. Nu väntar en riktigt lång konvalescent med täta återbesök och behandling med Irap. Veterinären tror att han kommer att bli helt återställd men han kunde inte säga det med 100% säkerhet så jag är inte ett dugg lugn i själen!

Nu väntar mig några ångestfyllda månader med konvalescent, rehabilitering och uppträning. Sedan får vi se hur detta går och är han bra då så får jag rida på som vanligt och hoppas på att han kommer att hålla. Om han inte är bra ja då blir det evigt gröna beten för Knatten. Precis det scenarion jag inte ville ha! Jag hade på ett sätt föredragit att skadorna varit så stora att det inte fanns något att göra, för då vet man. Det allra bästa alternativet hade varit om veterinären sagt att det såg bra ut och att Knatten kommer att bli helt bra med all säkerhet. Nu känns det bara som limbo och jag vill helst av allt bara glömma vad hästar är för något.

Man ska akta sig för vad man önskar sig!! Jag har ju pratat om att sluta rida men det var inte riktigt det här jag hade i tankarna då! Nu vet ni hur det ligger till och nu vill jag nog inte orda mer om detta tror jag. Bloggen kommer att gå på sparlåga  eller så utvecklas den till något annat än hästblogg, vi får se. Over and out/ T. Brown

måndag 24 november 2014

Väntan!

Nu väntar jag!! Göran visste inte om han skulle hinna med mitt lilla Russ i dag eller i morgon på förmiddagen?? Min nattsömn har varit minst sagt orolig och jag vaknade med huvudet i fotändan. När jag verkligen har svårt för att sova brukar jag lägga mig med huvudet i fotändan, av någon konstig anledning brukar jag somna när jag väl gjort det. Nu är det dags att smala ihop mig för dagens jobb, jag har en hög med utredningar som ska skrivas. Jag befarar att dom nog inte kommer att tillhöra mina bäst skrivna utredningar men man kan ju inte alltid vara på topp!!

En ny fas i livet?

Jag vet inte om jag just nu är på väg in i en ny fas i mitt liv? En hästlös fas. Frågetecknen hoppar järka i mitt huvud och jag känner mig nedstämd, upprymd, ledsen, förhoppningsfull och utan hopp just nu. Vadan detta tillstånd? Knattens hälsa så klart! Vid det sista återbesöket reagerade han fortfarande vid böjprov! Nu har det gått så lång tid och han har blivit behandlad så många gånger så att han borde vara bra, men tyvärr. Därför beslutades det att man ska gå in och titta för att se om man kan se om det är något man kan åtgärda, eller inte!! Jag har några jobbiga dagar nu då jag kastats mellan hopp och förtvivlan!

I kväll kör jag upp mitt lilla russ till kliniken och i morgon eller på onsdag ska han opereras! Jag mår så illa bara jag tänker på det och jag får andnöd nu när jag skriver om det! Jag spontangråter mest hela tiden för givetvis befarar jag det värsta, så funkar jag, och det värsta är att jag inte längre kommer att ha kvar Knatten efter operationen beroende på vad som döljer sig i hans ben! Detta tillhör ju livet med häst men det är lika tungt och jobbigt varje gång.

I dag sade jag upp boxplatsen på LCR. Slutar det bra med operationen då vill jag ha ut Knatten på landet och låta honom gå i stora hagar där han kan skritta igång sig själv. Jag har som tur är kontakter lite här och var. En av mina bästa ungdomsvänner har ett stall med de mest fantastiska hagar och underbar terräng att rida i då det är dags för det. Men allt beror på utgången av operationen!

Be en bön för Knatten nu eller håll tummarna ni där ute!!

onsdag 12 november 2014

Vi går och vi går

Den sista tiden har jag inte ens orkat lägga sadel på Knatten dels för att jag är rädd för att åka av och dels för att det känns helt meningslöst då han skrittar lika bra med mig på backen som på ryggen. Det hade varit katastrof om jag åkte av och skadade mig på riktigt då jag är helt ensam med Mathea och Rassel. Mamma är i Avesta., Måns är gud vet var i Sverige någonstans och min syster är utomlands på någon fancy turistort. Jag kan ju inte ligga på sjukhuset eller får hjärnskakning eller bli invalid på något annat sätt då finns det ju ingen som kan ta hand om det lilla barnet eller den lilla hunden. Hur som helst är det i alla fall rätt skönt att skylla på det och slippa sitta på det lilla monstret, han är så uttråkad nu och han är beredd på att hitta på vad för fuffens som helst för att pigga till tillvaron.

För att aktivera djuret tänkte jag att det skulle vara bra med en promenad utanför området. Utrustad med reflexer och ett antal remmar gav vi oss av. Remmarna var på för att föröka undvika alltför galna utbrott på bakbenen. Knatten verkade tycka att det var kul att komma utanför området då han gick med spetsade öron och var på ovanligt glatt humör, annars försöker han masa sig efter mig och bita mig i ryggen om vi bara går omkring på området. Som sagt han är inte helt tillfreds med den här konvalescenten längre.

Hur som helst allt gick fint och lugnt och städat till under halva turen. När vi sedan kom till mer befolkade trakter så fick Russ ett utbrott mitt ibland en massa människor där han studsade omkring på bakbenen så att gnistorna for omkring hovarna på honom. Folk omkring tittade förfärat på oss och jag var livrädd att han skulle råka trilla på eller sparka till någon. Så fort vi kom bort från folket var han som en liten ängel igen. När vi sedan var nästan hemma for han i luften igen och denna gång flög ena bakskon all världens väg, den stackars cyklisten som var orsaken till detta beteende smet kvickt förbi på behörigt avstånd från både mig och Russ. Så nu är vi nog helt enkelt hänvisade till att enbart gå omkring inne på området eller i ridhuset, vilket både jag och Knatten tycker är aptråkigt. Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om han skadade någon eller sig själv när han får sina utspel.

Jag funderar allvarligt på att ge honom lugnade när han ska sättas igång på allvar? Om inte annat så att jag kan rida ut med honom. Trillar jag av och tappar honom kan det få förödande konsekvenser för både häst och omgivning. Jag litar inte alls på  min balans längre eller rättare sagt jag litar inte på min ridförmåga överhuvudtaget längre. Kan jag rida lätt fortfarande tro, kan det vara så att T. Brown nu har insett att hon inte är en odödlig rodeoryttare. Ja dessa tvivel lever jag med i tider som dessa!

Knatten och jag på promenad!                                                                                                                             Bild. Lena Furberg

måndag 10 november 2014

Bloggen är rätt trött

Just nu ligger bloggen mest och snarkar! Jag har ju inget att skriva om då Russ skrittar och skrittar och skrittar! Själv har jag helt tappat modet, hoppet och tilltron till mig själv. Jag känner inte igen mig! Allt känns hopplöst och jag vill bara gå och dra något gammalt över mig! Hösten brukar vara min favoritårstid då jag mår som bäst, men denna höst känns helt hopplös. Just nu vill jag inte göra någonting inte skriva, inte rida, inte vara i stallet ingenting. Jag vill bara lägga ner hela hästprojektet.
Nu vet ni hur det ligger till, det dröjer nog ett tag innan vi ses igen!

måndag 3 november 2014

Trist i skritt

Man kan ju säga att jag tycker att det är ganska trist att skritta. Men nu är det som det är. Visserligen försöker Knatten att höja stämningen mellan varven genom att göra oväntade hastiga rörelser både uppåt och åt sidan. Dessa kommer helt ur det blå och slutar ofta lika tvärt som dom börjat.

Häromdagen fick vi sällskap ut, jag skrittar inte ut själv längre. Jag hade hängt på Knatten ett antal remmar för att undvika hans små utbrott. Knatten var som ängel och gick och krullade ihop sig fint på gramanen. I vanliga fall avskyr jag att rida med graman på honom då han inte alls funkar speciellt bra på dessa remmar, men vad gör man inte för husfridens skull. Efter halva turen så tänker jag att jag lika gärna kan länga ut den så mycket som möjligt eftersom Knatten hade mulen någon stans i närheten av svansen och var lugn och samlad. Detta passar jag på att göra när jag väntar in mitt sällskap som kommit lite på efterkälken. Där står vi helt stilla och Knatten är avspänd som en filbunke och pang rätt från ingenstans reser han sig rätt upp utan någon som helst förvarning. Hans första tanke är nog att kasta sig runt på bakbenen, det var ju rätt effektivs sist! Som tur var fanns det ett taggigt buskage i hans väg så att han kom av sig vilket förmodligen hindrade ännu en avåkning och en lös Knatte i trafiken! Var ska detta sluta?? Det får vi se? Bilden är inte på oss men kunde varit förutom att jag ALLTID rider med hjälm!!

torsdag 30 oktober 2014

Bättre men inte helt bra

Jaha då har vi varit på återbesök. Knatten var betydligt bättre men inte helt bra så skrittandet fortsätter i tre veckor till, suck! Veterinären tar det hela med ro så det borde väl även jag göra. Nu röntgade vi även andra kotan och den var ren och fin och det är ju en lättnad. Knatten var betydligt piggare den här gången och busade mest vid longeringen så han fick lugnande vid böjprovet. Det har vi ju inte behövt göra innan vilket både jag och veterinären ser som ett gott tecken. Så igångsättning får vänta lite till, men djuret kanske inte behöver sluta sina dagar riktigt ännu i all fall!

En sak är säker jag ska ta det väldigt lugnt med honom framöver och verkligen satsa på att bygga upp honom långsamt och inte vara för snabb med att börja hoppa och tävla honom den här gången. Jag har kommit fram till att det nog var det felet jag gjorde förra gången. Jag har googlat runt och verkligen läst på om leder och det tar ju ett helt år för både leder och ligament att bli starka igen efter längre vila och skador. Jag kan tänka mig att det gäller samma vid felbelastningar när leder och ligament ska börja jobba helt rätt igen. Muskler och kondition byggs upp relativt snabbt vilket gör att man kanske går för fort fram efter skador eller längre avbrott. Skynda lugnt alltså. Förbaskat svårt när man är så otålig som jag är!

tisdag 28 oktober 2014

Håll tummarna nu!!

Hallå där ute håll alla tummar och tår för nu är det dags för återbesök!


Skritt på spåret

I går blev det skritt på spåret i lilla ridhuset. Jag var inte så sugen på en ny flygfärd så jag höll mig inne i ridhuset. Tänk om jag nu kommer att bli till en av dessa som aldrig rider ut utan alltid håller sig innanför väggar och staket! Jag tror inte det men jag kan säga att jag inte var jättesugen på att rida runt anläggningen i går så vem vet.

Russ skötte sig i alla fall och jag kunde faktiskt inte hålla mig från att trava lite på spåret, bara för att känna hur det känns liksom! Det är ju snart dags för återbesök och jag tror inte att det skadar så mycket. Knatten kändes riktigt framåt i traven vilket jag ser som ett gott tecken inför återbesöket. Men nu ska jag väl inte ha alltför höga förhoppningar med tanke på det oerhörda flyt jag för tillfället besitter!! Jag hade inte blivit förvånad över en tregradig hälta på något av dom fyra benen, varför inte liksom?? Men nu ska vi inte vara dystra och negativa.

Eller jo det ska jag! Jag har fullständigt resignerat när det gäller min ridning, jag orkar inte ens jaga rätt på någon häst att hoppa eller rida under tiden jag väntar på att mitt russ ska komma igång igen. Jag har visserligen hoppat två gånger nu på olika hästar men det känns helt meningslöst att hoppa andra hästar om det ändå inte kan bli något regelbundet av det. Jag är inte tillräckligt duktig för att bara hoppa upp på något random djur och sedan få ut något av det. Tvärtom känns det bara som om jag inte kan rida om jag inte hittar knapparna meddetsamma och det är inte vad mitt självförtroende behöver just nu. Förra veckan hoppade jag en kompis häst, en fin häst men som jag ändå kände mig som en nybörjare på! Jag hittade inga avstånd och det där med att räkna galoppsprång kändes det som jag aldrig någonsin hade försökt mig på. Denna insikt i hur mycket jag tappat dessa månader tillsammans med min avåkning är inte direkt någon boost för mitt självförtroende.

Det får mig att fundera och tvivla på mina egna ord "Det är aldrig för sent att bli bättre" Kan det verkligen stämma? Jag är ju en tant nu, benskör, utan balanssinne eller avståndsbedömning? Benskörheten var kanske en liten överdrift men ändå? Kommer man in i ålderskriser även i ridningen där man frågsätter allt det man tidigare har trott sig kunna och veta? Eller är det bara allmänna tvivel över livet och annat som speglar av sig i ridningen?

måndag 27 oktober 2014

Sammanfattning helgen

Helgen kan ju sammanfattas med att jag har helt förbaskat usel balans! Jag åkte av igen och denna gång på Russ, i skritt! Vad är det med mig nuförtiden jag flyger ju av som en vante jämt och ständigt numera? I somras var det ponnyn och nu Knatten. Beror det på åldern att balansen försämras? Innebär det att jag nu kommer att åka av stup i kvarten med tanke på att min häst inte alltid går på ett rakt spår, rakt fram, eller på marken?

Hur som helst skrittrundan runt anläggningen slutade ganska abrupt då Knatten gjorde ett av sina berömda 180 graders tvärkast, först åt ett håll för att sedan vända tvärt åt andra hållet igen. Jag brukar oftast sitta kvar vid dessa helomvändningar men den här gången hann jag inte med överhuvudtaget. Resultatet var kraschlandning på min välformade rumpa med efterföljande bakåtkast och landning på skalle!

Där sitter jag på marken rätt omtumlad och oförmögen att först resa mig upp och ser min konvalescenta häst galoppera i väg i fjärran. En del svordomar tänktes när jag hasade mig upp och började att vingla iväg efter djuret. Jag hann bara en bit på vägen innan jag blev uppfångad av Mamma P som vänligt men bestämt trycker ner mig på marken trots mina protester. Där på marken vete katten vad som hände för jag bröt fullständigt samman i tårar, förvirrade ordsvador och skratt i en salig blandning. Kanske var det adrenalinpåslaget eller så var det bara känslan av det totala misslyckandet att dratta av i skritt som fick mig att bete mig som jag sladd hoedet, som vi säger här i Skåne!! Eller så var det just för att jag slagit huvudet!

Hur som helst så fick jag inte lov att resa mig, trots att jag ville, utan ambulans tillkallades. I mitt tycket en ganska onödig handling, men jag hade inte så mycket att säga till om. Det var spineboard och hela baletten, jag hade helst sluppit, jag får panik av att ligga fastspänd på den där brädan!! Jag försökte informera omgivningen att det faktiskt inte var något som helst fel på mig men det var det minsanna ingen som lyssnade på! Efter röntgen kunde det i alla fall konstateras att jag hade rätt om att jag inte brutit ryggen och jag blev hemsläppt. Resten av helgen har jag varit ganska dämpad både till kropp och själ och jag har lite ont i den nedre bakre regionen! Ja det var min helg hur var er??



onsdag 22 oktober 2014

Som en guldfisk

Just nu känns det som om jag är en guldfisk, jag simmar runt, runt i min skål och allting ser exakt likadant ut varje gång jag har simmat ett varv, eftersom allting är exakt likadant! Det här är var jag befann mig för precis ett år sedan. För precis ett år sedan stod Knatten i boxen på boxvila då han blivit opererad. Precis som han nu står och har boxvila. Då var jag dock nog mer optimistisk i min framtidstro än vad jag är nu!! Det är svårt att hålla modet uppe, jag sjunker som en sten i en vak just nu.

måndag 20 oktober 2014

Lite hopp i kroppen

Lördags hoppade jag!! Första gången på nästan två månader så långt uppehåll har jag inte haft på jag vet inte när?? Jag provade en häst för ett eventuellt samarbete.  Den var väldigt fin att rida och hoppa, ganska pigg och lite busig så det blev lite bock här och var trots min ringrostiga ridning så satt jag kvar. Vi får se om det leder till något i framtiden? Jag kan i alla fall konstatera att så glad som jag var efter denna provridning har jag inte varit på länge. Jag behöver språng i kroppen för att mina endorfiner ska komma igång, så är det bara!

En annan rolig sak som hände i helgen var att jag fick besök av en kär vän som jag inte har träffat på några år. Vi stod tidigare i samma stall både på LCR och ute i Tornahällestad och så bodde Knatten hos henne precis när jag köpt honom. Vi har hållit kontakten rätt så sporadiskt genom åren men när vi träffas är det alltid lika roligt och vi har mycket att prata om. Asociala jag bjöd faktiskt på brunch hemma hos oss vilket inte hör till vanligheterna. Jag är hemskt dålig på att bjuda in folk i vårt hus för då känner jag att jag måste städa och fixa och det är inte riktigt min grej! Hur som haver så var det väldigt trevlig att träffas igen. Det blev mycket prat om hästar och skola och barn och djur och annat man kan dryfta om här på jorden.

Knattens boxvila fortsätter och med tanke på hur vädret har varit så misstycker han nog inte så mycket. Han ser rätt nöjd ut ändå när han sticker ut huvudet genom fönstret och spanar ut på sina vänner i regnet. Eftersom det fortfarande är så varmt så väntar jag ett tag till med att sätta i fönster och galler så att han kan spana ut under dagarna om han vill. Jag passade även på att klippa honom med den nya saxen. Knatten har väldigt lätt för att få svamp och eftersom vädret är varmt och fuktigt så är risken ganska överhängande så därför tyckte jag att det var lika bra att raka av pälsen fast han inte är igång. Nu ser han lite mer ut som en häst igen och inte som ett skogstroll! Men jag gråter en skvätt när jag ser hans rumpa och hals, så tunna och muskelfattiga är dom:(!

Vi skrittar på och jag kollar honom i trav lite då och då och kan nog konstera att hältan nu är borta, han stampar även betydligt mindre med benet så just den skadan är på väg att läkas. Hur det är med det andra kan man bara sia om! Fast Knatten är betydligt piggare och på tårna nu så det ser jag som ett gott tecken, det kan ju bro på klippningen också men varför inte se positivt på saker och ting för en gångs skull. Vi ska tillbaka till veterinären om knappt två veckor. Får se om vi kan undersöka det som undersökas ska då??

Foto: Ewa Levau

torsdag 16 oktober 2014

Rätt tänkt Titti

Jag har köpt en ny klippmaskin och jag valde tydligen rätt!! Nu ska jag bara ta mig samman och använda den också!     


onsdag 15 oktober 2014

Ack vad jag bedrog mig!

Jag skrev häromdagen "att i morgon vet jag" men nu kan jag tala om för er att det gör jag minsann INTE! Eller jag vet inte det jag ville veta utan något helt annat! Vi tar det från början. När jag kom upp till kliniken så hade jag ändå rätt så goda förhoppningar, trots min dystra livsåskådning, och det hade även veterinären. När jag springer med Knatten så är han så förbaskat halt som han bara kan vara på höger fram. Så halt att det omöjligt kan vara den ursprungliga hältan!! "Men vad fan" är min tanke och jag tror faktiskt nästan att veterinären tänker det samma.

När dom böjer Russ protesterar han vildsint och han är väldigt öm över kotsenskidbenet (blev det rätt tro) där han har ett sår som jag upptäckt dagen innan. Han är  lite extra känslig just där på det högra benet då han har en gammal "krigsskada" där sedan förra året. Ni som var med då vet att Knatten levde rövare med mig vid igångsättning och sparkade sig själv på utsidan av kotan. Han spräckte då ett blodkärl och fick en ganska kraftig blödning under huden. Kärlet läkte men det har blivit något förtjockat och hårdare vilket gör att man måste vara lite extra försiktig när man lindar eller sätter på skydd då det annars lätt blir tryck vilket det tyvärr blivit fast jag varit så försiktig när jag lindat honom.

Hur som helst efter röntgen och ultraljud kunde veterinären konstatera att han troligen fått en irritation/svullnad under huden som trycker på den nerv som ligger precis under blodkärlet! Inget farligt och ingen större risk för själva leden men ack så irriterande då den tänkta undersökningen inte kunde göras. Därav går jag fortfarande ovetandes om hur det är med den ursprungliga hältan? Detta innebär att jag får skritta ytterligare ett tag och lite då och då kolla om han är halt i trav. När han inte är halt längre så får jag boka en ny tid och åka upp igen för ytterligare en koll!! Det är roligt nästan jämt när man har häst! Så jag har ingen aning om han är halt eller inte, eller jag vet att han är halt men inte från den hältan. Förvirringen är på topp! Positivt är att Knatten är så ren och fin i sin högra kota som han bara kan vara, det såg jag ju på röntgen och det är ju skönt!!

Titta så mycket som kan gå sönder!!



Berättar mer senare!!


Orolig sömn

Jag har sovit jättedåligt i natt, ni vet när man ligger och är rastlös samtidigt som man sover. Jag har drömt förbryllande drömmar och vaknat till lite halvt då och då. Om det är Knattens stundande veterinärbesök eller jobbet som bidragit till min dåliga sömn är svårt att avgöra. Både och förmodligen.

Jag brukar sällan vara speciellt stressad på jobbet, men nu helt plötsligt så är jag det. Antagligen för att jag har mer att göra och för att jag har svårare ärenden, men den största bidragande orsaken tror jag är att jag inte har någon energizon nu när hästen inte är på topp. Det är ju på hästryggen som jag hämtar ny energi och får dom där kickarna som gör livet lite extra värt att leva. Den där galoppen som gör att man bar andas lycka, det där språnget som får en att känna sig fri, ja ni som håller på vet vad jag menar. Jag har inte galopperat på flera veckor och jag har inte hoppat på flera månader. Livet blir då så grått, trist och meningslöst. Hur tänkte jag egentligen när jag fick för mig att jag skulle sluta rida?

Just nu har jag glömt den frustration jag kände över ridningen och Knatten eftersom den nu har bytts ut med frustrationen över att inte kunna rida mitt djur ordentligt! Ambivalens de lux!! För mig räcker det inte att vara i stallet och bara pyssla, jag är inte det minsta pysslig av mig. Jag är inte sådan att jag står och gosar, fixar eller bondar med min häst bara för dessa sakers skull. Jag gör det med ett syfte och det är för att jag vill ha en häst som är välskött och för att jag inte ska skämmas för Russ när jag rider honom. Visst kan jag gosa och "prata" med Knatten men det är något jag gör i förbifarten eftersom man ändå håller på att göra iordning för att rida eller vad man nu ska ta sig för med hästen. Jag är nog lite lätt anknytningsstörd då det kommer till hästar. Jag tycker om, eller nästan älskar de hästar som jag rider och har en relation till men livet går inte under om jag på ett eller annat sätt skulle mista dom.

Jag har någon gång sagt att Knatten är "The Love of My Life" när det gäller hästar men det är nog mest för att han är den häst som i mitt liv har varit i särklass roligast och mest givande att rida! Sedan har han givetvis en tilltalande personlighet också och jag pussar honom gärna på mulen då och då. Men om jag hade ridit en häst som hoppat ännu bättre och varit ännu roligare att rida så vet i katten om jag hade varit Knatten lojal?! Visst är jag hemsk! Men hästar kommer och går så är det bara och från den dagen då jag som tolvåring förlorade min första häst så har jag nog aldrig öppnat mitt hjärta fullständigt för någon häst igen.

Men jag älskade dom alla! (Nästan alla i alla fall.)

Men han är ändå rätt så bedårande!!

 

tisdag 14 oktober 2014

I morgon vet jag

 

I  morgon vet jag om mina farhågor besannas eller inte! Som jag skrivit innan så tror jag inte att Knatten är bra i benen ännu. Jag misstänker att han har dragit på sig en helt ny skada på höger fram eftersom han är lite svullen i höger fram om han inte står lindad.  Alternativt har han dragit upp någon av dom gamla.
 
Folk frågar mig hur det är med honom hela tiden, jag uppskattar att dom frågar och bryr sig men det är förbaskat svårt att svara på! Hur fanken ska jag kunna veta hur det är med honom vi skrittar ju bara hela tiden och även om jag tycker att han är blockhalt i skritten, möjligtvis en lätt överdrift, så vet jag inte! Jag tycker nog att han tar ett lite kortare steg där och att han snubblar lite mycket här eller nickar till på ett konstigt sätt både här och där? Dessutom stampar han argt med sina ben, främst med frambenen, i marken när han går och det beteendet tolkar jag inte heller så positivt!? Det gjorde han även då jag satte igång honom förra våren efter operationen men jag fick ingen förklaring på det då och sedan friskförklarades han så då tänkte jag inte mer på det! Nu gör han så igen och min tolkning är att det är för att han har ont?? Som ni märker inte så goda förhoppningar av utgången i morgon!!  
 
Jag tror att jag är rädd för att vara för positiv, mitt magiska tänkande får fritt spelrum i dom här situationerna. Någonstans i min primitivare del av hjärnan tänker jag att om jag är för positiv så kommer han att vara sämre bara för att jag tänker positivt. Om jag däremot målar fan på väggen så kan det ju bara bli bättre så då gör jag hellre det. Jag funkar så, hellre se det värsta i en situation och bli positivt överraskad än tvärtom. De som inte tänker såhär tycker att detta är ett konstigt och pessimistiskt sätt att förhålla sig till livet och det kan jag kanske hålla med om. Men det har funkat rätt så bra för mig då det även ger mig en beredskap för att hantera situationer som slutar negativt.
 
Så om någon frågar mig om hur det är med hästen så bered er på att höra en harang om utdömning, korv och annat smått och gott! Katastroftänkande måhända??

lördag 11 oktober 2014

Nej men så att om man skulle skritta lite?

I går fick ju Knatten "vila" precis som om han anstränger sig nämnvärt annars! Men han fick i alla fall vara utan sadel och mig på ryggen! I dag var jag seriös igen och hasade mig upp på djuret för att entusiastiskt skritta runt anläggningen! Entusiasmen var så stor att Knatten till och med blev svettig under hakan! Visserligen är han ju vinterlurvig och det är fortfarande sommarvarmt, men ändå! Han var dessutom lite andfådd, ni förstår vad han har tappat både konditionsmässigt och muskelmässigt! Jag kommer att behöva bygga upp honom från grunden så det lär dröja ett bra tag innan vi är på banan igen! 

På onsdag ska vi tillbaka till veterinären igen. Om jag ska vara ärlig så hyser jag inget större hopp om att han är bra den här gången heller, men så är jag ju också en av de mest pessimistiska människor jag känner. På onsdag vet jag i alla fall så varför spekulera innan dess! 

      

fredag 10 oktober 2014

torsdag 9 oktober 2014

Frustration

Just nu är jag en riktig pain in the.... att befinna sig i närheten av! Jag känner mig så förbaskat arg och irriterad. Allt och alla är dessutom MOT mig, det är jag helt övertygad om! Det som sägs till mig tolkar jag som ett personligt påhopp och som negativ kritik mot mig som person. Givetvis finns det en resonlig del av min hjärna som fattar att problemet ligger hos mig och inte hos någon annan. Men det är banne mig lättare att skylla på andra än se sin egen del i det som utspelar sig runt omkring en, eller hur?  Jag kan hjälpligt dölja mina känslor på både jobbet och i stallet men hemma är det desto svårare. Det är synd om Måns och Mathea nu!! I kväll när jag kommer hem får jag nog ta och skärpa till mig för annars lär jag nog bli ensamstående och barnlös inom en snar framtid.

Det jag har allra helst mest lust att göra just nu är att bara gå under jorden och vänta på bättre tider. Varför skriver jag detta i en hästblogg. Jo för att mitt humör är intimt relaterat till mitt hästliv! Mår hästen dåligt  eller jag inte har möjlighet att rida som jag vill så mår jag dåligt så är det bara. Just nu är frustrationen på topp. Att bara skritta räcker liksom inte för att bli tillfredsställd. Dessutom blir jag helt olycklig av att se Knattens fysik! Han har tappat varenda muskel han har i överlinje och rumpa. Han har ALDRIG sett ut så här. Inte ens när han stod efter operatioen förra året föll han ur nämnvärt. Nu har han ett kantigt kors och en smal tunn bakdel. Att han sedan har en hel urskog till päls gör ju inte heller direkt under för utseendet! Måtte djuret vara ohalt vid nästa återbesök så att jag i alla fall kan få planera för återuppbyggnad av min häst!

angry ecard

onsdag 8 oktober 2014

Tråååkigt, jag har så tråååkigt!

Som tur var ser det ut som att Knatten inte lidit några men av sitt snedtramp häromdagen. Fast jag vet ju inte helt säkert heller. Det enda jag vet är att jag får reda på om han fortfarande är klen i sig själv på onsdag nästa vecka. Själv känner jag  mig inte alls på topp jag är inte sjuk men den stora förlamande tröttheten drabbade mig i morse och jag höll på att aldrig ta mig ur sängen. Jag har kommit fram till att det nog är för att jag är så förbaskat uttråkad som gör att jag känner mig så trött.

Ni får faktiskt stå ut med mitt klagande fast jag bestämt mig för att vara positiv. Jag är ju trots allt en person som ser glaset som halvtomt och inte halvfullt. Man ska ju acceptera den man är så då är det väl lika bra och göra det och då får ni också göra det!!





tisdag 7 oktober 2014

Men vad fanken

I dag får jag se om Knatten kommer att stå på tre ben. I går lyckades han i skritt trampa snett på ett jämnt och underlag? Hur är det möjligt. Det knakade till av bara fanken och sedan ville han i två steg inte alls stödja på det högra frambenet!! Sedan gick han visserligen utan problem igen men med tanke på det oerhörda flyt Knatten och jag har för tillfället så talar detta för snarare en igångsättning inom en väldigt lång framtid snarare än inom en närmre framtid! Just nu har jag förbaskat svårt att låta bli och vara gnällig!! Vi får väl se hur benet ser ut i dag och om han är blockhalt?!

Jag kanske ska föröka roa mig med att göra listor över positiva saker!

Saker som är positiva för tillfället:
  1. Jag har inga tävlingskostnader
  2. Jag har inga träningskostnader
  3. Ehh, ehh ehh                                                        
Nej där tog det nog slut!
Foto: Ewa Levau

måndag 6 oktober 2014

...å så lite skritt till

Vi fortsätter vårt skrittande och det är väldigt tråkigt. Det är återbesök om en och en halv vecka och jag hoppas verkligen på att Knatten är hel. Helgen har tillbringats en hel del i Flyinge på Breeders med Vilda Hilda. Vilda Hilda är minglets mästare och nätvärkar som ingen annan! Hon har så gott som sålt Knatten några gånger under helgen trots att han inte är igång! Folk vill tydligen se film men jag avvaktar nog lite tills hästen i alla fall är i visningsbart skick. Jag tror att Vilda Hilda kanske utelämnade en del detaljer när hon pitchade Knatten och berättade hur fantastisk han är;)!?

Just nu ser Knatten allt annat än fantastisk ut, långhårig och vitmjällig är han. Mina ridkläder har en helt annan färg när jag åker hem från stallet än när jag kommer dit. Allting som snuddar vid Knatten blir vitt och dammigt. Jag känner inte heller för att varken klippa eller tvätta honom så därför är det bara att acceptera att man blir lite mjölig när man klappar honom. Jag har även hämtat upp min älskade sadel som har varit på genomgång nere på fabriken i Frankrike. Det passade ju bra att lämna den nu när jag ändå inte kan rida ordentligt. Det var inget fel på den så den har "bara" varit borta i tre veckor.

Annars finns det inte mycket att skriva om, mina hoppmuskler fortsätter att förtvinas och jag misstänker att min avståndsbedömning numera är obefintlig. Som det är nu kommer jag att få starta om på noll vilket är väldigt frustrerande. Men jag ska försöka att vara lite mer mindfuldnessad och vara i nuet och att acceptera saker som dom är. Vilket är så svårt!

En gång i tiden....Känns långt borta nu                                  Foto: Ewa Levau


onsdag 1 oktober 2014

Utvärdering pågår!





Jag har köpt kyldamasker eftersom jag numera tänker bli en sådan där petig och ordentlig hästägare som kyler benen på hästen efter ansträngning. I mitt tycke var dom dyra men ändå dom billigaste som jag fick tag på snabbt! Snabbt innebär i min värld att man handlar på Hööks och där har dom dessa och Icevibes. Icevibes är ju mer än dubbelt så dyra och så därför blev det dom här! Jag har haft dom på Knatten två gånger och båda gångerna har både benen och damaskerna varit pissljumna när jag tagit av dom, vilket inte var vad jag hade förväntat mig.  Därför tog jag hem dom och hade dom på mitt eget ben och det funkade rätt ok. Mitt högra ben var faktiskt både kallare och faktiskt lite smalare när jag tog av dom! Alltså har dom en kylande och sammandragande effekt, i alla fall på mina ben. Men mina ben är ju något mer välrakde än Knattens så jag vet inte om man kan dra slutsatsen att dom funkar lika bra på hästar?! Får väl prova igen precis innan jag rakar benen nästa gång! Dom kostade 800 kr och jag tycker nog inte att dom är värda det priset! Men dom är inte helt värdelösa och lägger man dom i kylen innan så kanske dom kan funka riktigt bra? Vi får väl se! nu är dom inköpta så använda dom kommer jag att göra, det kan ju knappast skada i all fall! 


Det här med konflikter.....


Jag är så himla sugen på att hoppa jag har ju inte hoppat på över en månad nu. Inte det minsta lilla pyttehinder ens! Tanken var att jag skulle träna för Jacob med Musse den här veckan men det blev lite ändrade planer så det smög sig. Jag trodde att jag skulle känna mig väldigt besviken men jag har nog helt resignerat för jag känner ingenting. Det är lite som att "jahaja, nej men det är väl inte meningen då!! Nej jag är inte bitter!

Nu när jag ändå är lite bitter så till något annat. Har ni läst artikeln i Ridsport om konflikter i stallet. I inledningen ges några olika exempel på vanliga konflikter i stallet. Jag skulle lätt kunna byta ut namnen på en rad människor som jag har eller har haft som stallkamrater och det hade blivit klockrena exempel ur mitt eget liv i olika stall. Enligt ridsports tillfrågade experter på konflikhantering så handlar det i grund och botten om brist på kommunikation och det håller jag med om! Alltså skulle man kunna lösa problem och konflikter med goda kanaler och rutiner för just kommunikation, det skulle säkert fungera om folk verkligen hade velat kommunicera men här kommer det ett stort MEN enligt mig.

Folk i allmänhet är inte speciellt intresserade av att kommunicera, man kanske tror att man vill kommunicera, men det vill man inte alls. Min erfarenhet är att man till varje pris vill få sin egen vilja igenom. Viljan till kompromiss är oftast noll och ingen och skulle den mot all förmodan finnas där så kommer oförmågan att lyssna och ta in vad andra verkligen säger att sätta käppar i hjulet för det. Detta förekommer överallt där människor vistas men i stallmiljöer eller inom ridsporten, blir det kanske bara extra tydligt. Vad det beror på kan man ju spekulera i, att hästmänniskor är passionerade människor med ett stort engageman och intresse är en teori som läggs fram i tidningen Ridsport, att det är tävlingsinriktade människor är en annan teori man kan ha. En förklaring som är populär är att det är många kvinnor som vistas tillsammans, ni vet, kvinnor = skvaller och bråk! Ja det finns säkert fler!

Eller så är det bara så enkelt som så att när folk vistas tätt intill varandra under halvordnade former så får narcissismen fritt spelrum. Me, Myselfe and I blommar ut för fullt! Vi hästmänniskor, precis som så många andra här i världen är, egocentriska fullblodsnarcissister, jag inräknad! Jag är viktigare än Du och då är ju givetvis Min häst viktigare än Din häst och Mitt tänk och Min hästhållning är ju givetvis bättre och mer rätt än någon annans!

Som bäddat för konflikter när massor av människor som funkar så här samlas på en liten yta i en liten värld! Om dessa människor dessutom är passionerade och tävlingsinriktade med föga självinsikt (för det är det väldigt få människor här i världen som har) och som dessutom faktiskt inte alls har den minsta lust att kommunicera, då är det fanimej kört och bäddat för trubbel, bråk, konflikter och skitprat!

Hur man löser det? Inte alls faktiskt! Mitt förslag är i stället att sätta upp kameror lite här och var, koppla upp dom mot datorn, gå hem poppa popcorn, bjud in dom som du för tillfället inte bråkar med  eller tycker illa om i stallet och sätt dig och njut av "Paradise Stables". Jag kan lova dig underhållning på låg eller hög nivå:)!!

torsdag 25 september 2014

Komma igång

Jag ska försöka att komma igång med mitt bloggande igen precis som med mitt ridande. I går hade jag Musse och vi intervalltränade för Musse har inte riktigt det flås jag vill att en häst ska ha;)! Det märks att man tappar fort för jag har allt lite känningar i vaderna i dag. Jag har ju inte stått i lätt sist det senaste decenniet enligt min kropp. Efter det gick jag med Knatten som nog börjar känna sig bättre för han hoppade och studsade lite väl mycket där i änden på grimskaftet! Jag fick även plocka in honom från hagen tidigare då han levde rövare där ute vilket väl inte precis är att rekommendera när han är nybehandlad. Men jag ser det ändå som positivt och som ett gott tecken på att han kanske börjar bli bättre.

Fram tills Knatten är på banan håller jag igång mig själv tillsammans med Musse. Tänk om man hade haft en häst till!! Men jag inser ju att det inte skulle gå! Ekonomiskt skulle jag nog kunna ro det i land förutsätt att en häst ALLLTID är frisk vilken ju är lite osäkra premisser. Tidsmässigt hade det definitivt inte gått då jag redan nu känner att jag försummar både hem, man och barn.

Som ni ser är det tvära kast som gäller här, det var ju ungefär i går som jag skulle lägga ner allt vad ridning och hästar heter och nu skriver jag om att ha två hästar. Men hästar som inte är igång är svåra att sälja så jag måste ju ändå fortsätta att vara hästägare ett tag till. Då kan jag ju lika gärna fortsätt med hästar och  ridningen, om jag nu inte ska börja ha häst som marsvin, för det är ju ett alternativ har jag förstått. Sedan är det ju så riskabelt att sälja hästar i dag så Knatten hade säkert kommit tillbaka som ett brev på posten om jag nu hade lyckats sälja honom. Jag har därför kommit fram till att jag i alla fall får hålla igång mig själv och Russ ett år till och sedan utvärdera vad det är jag vill eller inte vill!

Nu får jag nog även jobba lite på att få tillbaka mina läsare här på bloggen för besöken på bloggen har sjunkit drastiskt. Dags att ta tag i livet igen!
 

onsdag 24 september 2014

Tittar in!

Precis som några av er där ute så tittar jag också in här lite då och då. Jag ville informera er om att bloggen inte är död utan bara lite vilande! Jag har varit på återbesök med Knatten och vi fortsätter vårat skrittande ett tag till!  Det är inget jätteallvarligt och han kommer tillbaka så småningom men jag tänker det låta ta tid.

Under tiden jag väntar på att Knatten ska kunna ridas fullt ut så har jag börjat rida Musse igen. Jag kommer att ta med honom till Jacob nu en tid framöver för att inte fullständigt tappa allt vad språng i kroppen heter. Jag och Musse har haft ett uppehåll sedan sommaren då jag ju var ganska trött på hästar och ridning och hade fullt upp med att motivera mig att rida mitt eget djur. Nu känner jag trots omständigheterna att jag kanske ändå vill fortsätta med hästar och ridning och då är det ju bra om man kan hålla igång ridmusklerna så att dom inte helt förtvinar.
 


måndag 15 september 2014

Hallå ja!

Bloggen ligger lite i träda för tillfället. Knatten skrittas och det är ju inte det mest inspirerande att ta med i blogginlägg. Planer och mål vågar jag inte ens tänka på än mindre skriva om. Det är ganska mycket stiltje skulle man kunna säga. Denna lilla hobbyn kan ge så mycket glädje men också så mycket frustration, missmod och faktiskt riktig sorg. Jag vill ju inte gnälla mer här i bloggen så därför tänker jag inte skriva om de känslor jag har när det gäller hästar och ridning i allmänhet och Knatten i synnerhet!
Just nu är det hardcore vardag som gäller, gå upp på morgonen, gå till jobbet, jobba, åka till stallet, åka hem laga mat, somna i soffan, masa sig upp i sängen och så sova hela natten och sedan börjar allt om igen. Spänningen är alltså på topp HELA tiden, not ;)!  Men jag ville ändå gå in här för att påminna er om att jag finns eller rättare sagt påminna mig själv att jag finns. Jag kommer tillbaka, förr eller senare, troligen senare! Vi ses när jag tagit mig upp för den här "backen".  Det kan ta sin lilla tid för jag cyklar just nu på en ganska trög damcykel, men även dom kan man ta sig fram på så nog katten ska jag ta mig upp!!

måndag 8 september 2014

Depp eller pepp

Jag saknar att blogga men har inget roligt att blogga om. Det var inte så längesedan jag skrev att bloggen skulle ta en paus och jag trodde inte att jag skulle känna något behov av att skriva, men det verkar ändå som att jag har det. Jag "tänker" blogg det vill säga att när en tanke eller fundering dyker upp i min lilla hjärna så undrar jag hur jag skulle kunna formulera den i bloggen. Jag har bloggat, inte riktigt, men nästan dagligen i lite drygt två år nu så det är kanske inte så konstigt att det känns tomt. Det är skönt att formulera sina tankar i skrift och det känns faktiskt mer meningsfullt att göra det i bloggform än att bara skriva ner dom i en dagbok för sig själv. Här får man ju feedback och man måste tänka efter lite innan man publicerar det. Det i sig är nog rätt så terapeutiskt, så därför känns det tomt att inte skriva.

Ni undrar kanske varför jag tänkte paus? Det är ganska enkelt faktiskt. Sista tiden har jag ju faktiskt mest gnällt här på bloggen. Så mycket att jag blev förbaskat trött på allt gnällande. Jag bestämde mig då för att ta mig i kragen och sluta med det och jobba utifrån det som var och göra det bästa av den situationen. Det gick ganska bra fram tills för ett par dagar sedan då jag fick en riktig jävla käftsmäll. Jag tänker inte gå närmre in på vad som felas Knatten men han är nu åter konvalescent. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om nu när jag inte kan skriva om varken träning eller tävling. Det är liksom helt jävla dött på ridfronten och då är det lite svårt att skriva i en hästblogg. Men jag saknar som sagt bloggen så det kanske dyker upp ett och annat inlägg här ändå framöver.

måndag 1 september 2014

Paus!

Jag tar en paus med bloggen ett tag framöver. Det finns anledningar till att jag pausar med bloggskrivandet men det känns inte som att jag är redo att skriva om det just nu. Hoppas ni inte glömmer bort mig och vill komma tillbaka när jag känner mig redo att skriva igen. Vi ses när vi ses!
/ Titti

 

lördag 30 augusti 2014

En sak vet jag i alla fall!

Fälttävlan är inget som jag kommer att ägna mig åt! Dom är galna, galna människor och galna hästar;)! Shit vilka atleter dessa djur är! 

onsdag 27 augusti 2014

Russ

Det finns en anledning till att Russ kallas för Russ! Han har ett sinne för sig själv den hästen. Han är gudasnäll och hur medgörlig som helst för det mesta men när han får för sig något då är det inte så lätt att övertyga honom om  att tänka om. Just nu är det vattenhinder, traktorer har/är en stor grej, hösilagebalar en annan, hundar har varit på tapeten! Ja lite allt möjligt har jag fått erfara har han haft åsikter om. När han inte vill vara med något han inte gillar så snurrar han runt på bakbenen och sticker, alternativt vill inte gå fram alls. Går man på Knatten i dessa lägen blir han rent ut sagt skitförbannad och tjurar ihop fullständigt. Då får man vara rätt orädd och ändå kräva av honom att han ska lyssna på en för att övertyga honom och för att få honom att ta sig förbi eller över eller fram till det han nu ska hantera. 

När han var liten och jag höll på att logera honom kunde han bli skitförbannad om man ville att han skulle gå framåt om han inte höll med. Då vände han baken till och slog, rakt mot en. När han blev tillrättavisad för detta beteende så vände han sig mot en och reste sig och stod och flaxade med frambenen över en! Så att han protesterar på det sätt som han gör nu är verkligen inget nytt eller något som förvånar mig. Dessa former av beteenden kan vara rätt så påfrestande för ens tålamod. Eftersom mitt mående sista tiden inte varit på topp så känns alla former av protester från Knatten som gigantiska för tillfället. Därav mina tankar på att "göraslut". 

Måns min sambo sa faktiskt en väldigt Bra sak häromdagen. " Det kanske inte är så konstigt om Knatten inte heller är på topp just nu? Han måste ju vara påverkad av att du inte mår så bra, han måste ju känna det"! True, true att jag inte tänkt på det!! Men så tar jag ju sällan med mig jobbet hem;)! 




Kommunikation

Som med alla män måste man vara TYDLIG när man kommunicerar, så även med Knatten! I går när jag red tyckte jag nog att jag var tydlig vilket Knatten nog också verkade tycka för han var faktiskt samarbetsvillig och tillmötesgående. Han lyssnade och svarade. Det är nog ingen vacker ridning jag sysslar med för tillfället men så får det vara. Jag brukar få höra att jag har en ganska mjuk ridstil och så kanske det är? Jag har nog varit lite för förlåtande och vänlig mot Knatten. Det har satt sina spår och det är det jag får betala för nu.

Nu gäller det att visa att det är jag som bestämmer. Säger jag stanna ja då ska han stanna där jag ber honom och inte fem meter längre fram och säger jag framåt ja då ska han gå framåt inte ett eller två steg senare utan med det samma. Jag får helt enkelt bli mer konsekvent, bestämd utan att bli arg som BG säger. Mycket handlar om timing, timing och åter timing. Så himla svårt för Knatten är ganska kvick på att komma undan.

Några undrade om han kanske har ont men det är inte alls den känslan jag har. Dom perioder när han verkligen har haft ont som innan operationen till exempel då blir han trög och seg men försöker ändå. Han känns mer medgörlig då. Dom perioder när han varit som jävligast att rida och haft riktigt mycket skit för sig är också dom perioder som han har varit som finast att rida, mellan utbrotten, då vill säga. Förförra hösten hade vi hur mycket "diskussioner" som helst vid uteridning, det var då han var "rädd" för hundar och annat smått och gott när vi red ut. Hundar på en kilometers avstånd var ypperliga anledningar att ställa sig på bakbenen, snurra runt och dra järnet åt andra hållet. Nu är det vattenhinder som han är "rädd" för. Nu sist han var så knäpp när jag red så blev han förbannad för allt jag bad honom göra och då hade vi bråkat med vattnet innan förmodligen där av det starka protesterna mot att böja sig och spåra då vi krävde det av honom.

Han är fortfarande svag i kroppen efter att ha sparat höger bak och han sitter fast lite i vänster bog vilket gör det jobbigt för honom när han ska jobba sig igenom det. Men ont tror jag inte han har, tar emot gör det och då protesterar han. Men om jag skulle gå ner i spagat så hade jag nog också protesterat om jag inte var tränad för det eller uppvärmd. Lite måste man ju kunna pressa en häst och den få protestera, utan att den har ont någonstans? Fortsätter proetesterna dag efter dag, ja då får man ju givetvis kolla upp sin häst men just nu är det inte aktuellt.

I går var han ju som sagt betydligt bättre att rida och böjde sig villigt åt både höger och vänster utan att protestera. Vattengraven kom vi också över relativt kvickt, det tog bara en bakbenssnurr och lite påmaning från marken för att Russ sedan skulle hoppa den fint!