tisdag 28 oktober 2014

Skritt på spåret

I går blev det skritt på spåret i lilla ridhuset. Jag var inte så sugen på en ny flygfärd så jag höll mig inne i ridhuset. Tänk om jag nu kommer att bli till en av dessa som aldrig rider ut utan alltid håller sig innanför väggar och staket! Jag tror inte det men jag kan säga att jag inte var jättesugen på att rida runt anläggningen i går så vem vet.

Russ skötte sig i alla fall och jag kunde faktiskt inte hålla mig från att trava lite på spåret, bara för att känna hur det känns liksom! Det är ju snart dags för återbesök och jag tror inte att det skadar så mycket. Knatten kändes riktigt framåt i traven vilket jag ser som ett gott tecken inför återbesöket. Men nu ska jag väl inte ha alltför höga förhoppningar med tanke på det oerhörda flyt jag för tillfället besitter!! Jag hade inte blivit förvånad över en tregradig hälta på något av dom fyra benen, varför inte liksom?? Men nu ska vi inte vara dystra och negativa.

Eller jo det ska jag! Jag har fullständigt resignerat när det gäller min ridning, jag orkar inte ens jaga rätt på någon häst att hoppa eller rida under tiden jag väntar på att mitt russ ska komma igång igen. Jag har visserligen hoppat två gånger nu på olika hästar men det känns helt meningslöst att hoppa andra hästar om det ändå inte kan bli något regelbundet av det. Jag är inte tillräckligt duktig för att bara hoppa upp på något random djur och sedan få ut något av det. Tvärtom känns det bara som om jag inte kan rida om jag inte hittar knapparna meddetsamma och det är inte vad mitt självförtroende behöver just nu. Förra veckan hoppade jag en kompis häst, en fin häst men som jag ändå kände mig som en nybörjare på! Jag hittade inga avstånd och det där med att räkna galoppsprång kändes det som jag aldrig någonsin hade försökt mig på. Denna insikt i hur mycket jag tappat dessa månader tillsammans med min avåkning är inte direkt någon boost för mitt självförtroende.

Det får mig att fundera och tvivla på mina egna ord "Det är aldrig för sent att bli bättre" Kan det verkligen stämma? Jag är ju en tant nu, benskör, utan balanssinne eller avståndsbedömning? Benskörheten var kanske en liten överdrift men ändå? Kommer man in i ålderskriser även i ridningen där man frågsätter allt det man tidigare har trott sig kunna och veta? Eller är det bara allmänna tvivel över livet och annat som speglar av sig i ridningen?

2 kommentarer:

  1. Ingen tröst att ge tyvärr, bara medhåll i dina tankar - känner samma sak just nu. Är det en svacka, eller blir man bara sämre med åldern om man inte heter Ulla Håkansson och rider tio hästar om dagen?

    SvaraRadera
  2. Skönt att man inte är själv om det i alla fall Trasselkvast!;)

    SvaraRadera