Vi går och vi går

Den sista tiden har jag inte ens orkat lägga sadel på Knatten dels för att jag är rädd för att åka av och dels för att det känns helt meningslöst då han skrittar lika bra med mig på backen som på ryggen. Det hade varit katastrof om jag åkte av och skadade mig på riktigt då jag är helt ensam med Mathea och Rassel. Mamma är i Avesta., Måns är gud vet var i Sverige någonstans och min syster är utomlands på någon fancy turistort. Jag kan ju inte ligga på sjukhuset eller får hjärnskakning eller bli invalid på något annat sätt då finns det ju ingen som kan ta hand om det lilla barnet eller den lilla hunden. Hur som helst är det i alla fall rätt skönt att skylla på det och slippa sitta på det lilla monstret, han är så uttråkad nu och han är beredd på att hitta på vad för fuffens som helst för att pigga till tillvaron.

För att aktivera djuret tänkte jag att det skulle vara bra med en promenad utanför området. Utrustad med reflexer och ett antal remmar gav vi oss av. Remmarna var på för att föröka undvika alltför galna utbrott på bakbenen. Knatten verkade tycka att det var kul att komma utanför området då han gick med spetsade öron och var på ovanligt glatt humör, annars försöker han masa sig efter mig och bita mig i ryggen om vi bara går omkring på området. Som sagt han är inte helt tillfreds med den här konvalescenten längre.

Hur som helst allt gick fint och lugnt och städat till under halva turen. När vi sedan kom till mer befolkade trakter så fick Russ ett utbrott mitt ibland en massa människor där han studsade omkring på bakbenen så att gnistorna for omkring hovarna på honom. Folk omkring tittade förfärat på oss och jag var livrädd att han skulle råka trilla på eller sparka till någon. Så fort vi kom bort från folket var han som en liten ängel igen. När vi sedan var nästan hemma for han i luften igen och denna gång flög ena bakskon all världens väg, den stackars cyklisten som var orsaken till detta beteende smet kvickt förbi på behörigt avstånd från både mig och Russ. Så nu är vi nog helt enkelt hänvisade till att enbart gå omkring inne på området eller i ridhuset, vilket både jag och Knatten tycker är aptråkigt. Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om han skadade någon eller sig själv när han får sina utspel.

Jag funderar allvarligt på att ge honom lugnade när han ska sättas igång på allvar? Om inte annat så att jag kan rida ut med honom. Trillar jag av och tappar honom kan det få förödande konsekvenser för både häst och omgivning. Jag litar inte alls på  min balans längre eller rättare sagt jag litar inte på min ridförmåga överhuvudtaget längre. Kan jag rida lätt fortfarande tro, kan det vara så att T. Brown nu har insett att hon inte är en odödlig rodeoryttare. Ja dessa tvivel lever jag med i tider som dessa!

Knatten och jag på promenad!                                                                                                                             Bild. Lena Furberg