fredag 16 juni 2017

När jag blir stor ska jag......

INTE bli hästhandlare. Fy fanken vilket jobb det verkar att vara. Först ska man hitta en vettig säljbar häst till ett bra pris som man kan köpa in. Jag antar att man som hästhandlare handlar med hästar för att tjäna pengar så då vill man ju sälja hästen för mer pengar än vad man gav för den! Sedan ska man hitta en köpare som vill ge så mycket pengar för hästen som man själv vill ha. Borde ju inte vara så svårt kan man tycka, men jo det är nog det!

För att tjäna pengar så måste ju hästhandlaren på något sätt öka värdet på hästen under resans gång? Det finns ju lite olika sätt att öka värdet på en häst! Du kan åka ner i Europa där uppfödning av hästar sker i stor skala och där lägsta nivån på dessa hästar kan vara ganska hög. Därför kan du få ut mer pengar för denna häst när du säljer den exempelvis i Sverige.

Sedan kan man leta efter gröna oerfarna hästar som man kan få billigare eftersom dom inte befinner sig där som förväntas vara. Rider du dessa lite och utbildar och tävlar dom så kan du få ut mer pengar för dom senare. Detta sätt är lite mer långsiktigt och därför mer kostsamt. Kapitalet blir ju bundet.

Sedan kan man ju även vara riktigt ful och fräck och medvetet köpa trasiga eller galna hästar som du utan något som helst samvete säljer för dyra pengar och låtsas som om du inte hade en aning. Riskabelt, fult, taskigt  och inget jag rekommenderar!

Det finns säkert fler sätt och vanligt är nog att olika kombinationer av dessa förekommer men där förhoppningsvis nr tre är en avart. OM jag skulle bli hästhandlare när jag blir stor så skulle jag hålla mig till något av eller en kombination av de två första sätten. Där tror jag även att de flesta hästhandlare befinner sig också, för så goda tankar har jag om människor. Det tredje sättet är ju riktigt räligt måste jag säga och i god tro om mänskligheten i allmänhet och därav även hästhandlare, så tror jag dom tillhör en minoritet? Men vad vet jag.

Säg nu att hästhandlaren kommit på ett bra sätt att öka värdet på sin vara inför försäljning! Då börjar det bli komplicerat det här, för nu ska hästen säljas och då kommer vi till köparen. Dessa förekommer det en massa av, antar jag, men dom beter sig inte riktigt alltid som man som hästhandlare kanske tycker är önskvärt? Det vill säga att dom bara köper hästen, är glada, nöjda och lastar den och åker hem.

Hästköpare är nämligen inte lätta att få nöjda! Det är sjukt mycket som ska klaffa. Som att hästen ska vara billig, aldrig varit skadad även om den är närmre trettio år. Den ska vara snäll, med den får inte vara tråkigt och den måste ha mycket motor och vara känslig fast inte visa det?! Den ska sväva fram som på moln om den ska springa dressyr men får för den sakens skulle aldrig, aldrig någonsin uppvisa tillstymmelse till humör eller temperament.

En hopphäst ska kunna gå minst 1.40, även om köparen själv aldrig någonsin kommer att hoppa mer än 0.90 på tävling och då får den verkligen inte skygga alls, inte ens när den möts av en galen mamma med paraply på en framhoppning vid en lokal tävling i Dyngsjö!

Sen måste den ju vara ren på röntgen, för ALL framtid oavsett vad den råkat ut för, kommer att råka ut för eller inte råkar ut för, eller vad den nu ska användas till! Skadad får den inte heller ha varit någonsin i sitt liv, även om den fyller 25 år nästa nyår! Inte ens en liten hovböld får den ha haft.

Så ska den vara billig också, inte mer är 75 000 alltså! Få ihop dom här ekvationerna om ni kan!!

Men säg nu att vi har med en skicklig hästhandlare att göra och affären går i land. Då bör hästhandlaren hålla kvar pengarna i fickan och hitta några likvärdiga hästar att ha i inbyte, precis som om det inte var svårt nog att hitta en;)! För det kan ju hända att den som köpt hästen inte är nöjd!

Det är ju ganska svårt att leva ett helt liv utan att göra någon missnöjd och hästhandlare borde inte vara några undantag, tvärtom, kan jag gissa. Då gäller det att navigera i missnöjets träsk för oavsett vilken kategori av ovanstående hästhandlare vi talar om, så kommer hästhandlaren, vid missnöje att räknas till kategori tre, den som illvilligt och medvetet köper in trasiga, galna, oridbara hästar för att snabbt sälja vidare och tjäna snabba pengar på!

Detta även om hästhandlaren verkligen har försökt att göra rätt och inte försökt lura kunden.  För hästhandlare kan man verkligen inte lita på, det vet ju alla!! För hur svårt kan det vara att sälja helt prickfria och perfekta hästar som ALLTID beter sig på samma sätt oavsett hantering eller miljö och som aldrig har eller kommer att vara skadade eller på annat sätt misshaga sin nya ägare!!

Dessutom låter missnöjda kunder mest så räkna med att bli uthängd i diverse social medier också! Men nöjda kunder då? dom finns det nog flera av. Men tyvärr så kommer alla dom som var nöjda med sitt hästköp förmodligen inte höja hästhandlaren till skyarna i några social medier. För det är nog så att missnöjda kunder hörs och syns mer än nöjda? Så bilden av hästhandlaren i offentligheten kan möjligtvis vara lite skev?

Men vad vet jag som liten glytt i mina framtidsfantasier? Men ändå, NEJ hästhandlare ska jag inte bli när jag blir stor!!

Aldrig är dom nöjda!!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar