Lätt som en plätt och nojig som en goja!

I går red jag Russ för första gången på flera veckor, kanske månader, jag minns inte så noga! Allt skedde mycket lugnt och stillsamt. Knatten vinglade runt som en gammal damcykel med knapphändig styrfart och jag satt på och försökte att få honom att gå rakt! Det var som att sitta på en nästan ostyrbar loj treåring som varken förstod skänkel eller tygeltag. Som han var i går behövs det knappast något lugnade för hade han fått det så hade vi nog knappast lyckats flytta oss ur fläcken överhuvudtaget! I stället för att vara nöjd över att han inte var som en krutdurk att sitta på så började jag i stället noja över att han var slö för att han har ont fortfarande! Aldrig kan man vara nöjd med sakernas tillstånd som dom är!!

Jag hyser inte alls lika stora förhoppningar om Knattens tillfrisknande som jag kanske borde. Men vad vet jag! Jag har i all fall börjat titta på HästNet för att kolla vad som finns ute på marknaden. När folk frågar hur det är med mitt lilla djur så vill jag inte prata om det alls för vad ska jag svara på det?? Jag har inte den blekaste aning ju. Om han är bra eller inte är ju inte en fråga om hur det står till med honom nu, utan om hur han kommer att hålla inför framtiden??

Jag vågar inte riktigt hoppas men måste ändå tänka framåt och planera för igångsättning. Jag både längtar till och fasar för dagen då han ska böjas. Om han fortfarande är halt då finns det i min värld inte mycket mer att göra. Jag vill i alla fall inte fortsätta då och jag hoppas att både försäkringbolag och veterinär håller med mig i fall det är så. Å andra sidan om han är bra kommer jag framöver att ständigt noja då jag sitter på honom huruvida han har ont eller inte. Jag avskyr den här situationen och det är inte första gången jag är med om det!

Med Harald var det lite så här. Han blev halt då han var fyra och behandlades gång på gång och var bra ett halvår och blev sedan halt igen. Han opererades då han var fem och hade så pass stora skador att det bestämdes att om han blev halt igen så skulle han tas bort direkt utan ytterligare behandlingar.  Han var sedan i och för sig inte halt en dag på i tio år! Under den första tiden var det så nojigt att rida eller kolla hans ben att jag nästan blundade och höll för öronen när jag kom till stallet, kanske inte bokstavligt, men ni förstår vad jag menar. Men han blev som sagt inte halt förrän han blev femton år. Då gick det tyvärr inte längre men då gick det i alla fall snabbt att besluta att det var dags för trappalanda. Ja se vad det är härligt med hästar!! Speciellt då man bara har en.



Knatten tre år!