Innan vår tur ut i Lördags var jag klok nog att longera Myran! Det var tur för han var i "Myran är på tårna" mood. Så fort jag släppte ut honom på linan så reste han sig rakt upp och sedan bar det av i bockrundor i ca fem minuter. Eftersom han inte var helt färdigbockad så tänkte jag att han skulle longeras även i andra varvet så att han kunde bryta benen lite jämt runt om. Tyvärr var jag inte snabb nog att knäppa i linan i tränset utan Myran for glatt iväg på egen hand i paddocken! Jag hann i alla fall stänga ingången för han skulle minsann inte fångas in. Glatt trumpetfrustande med svansen rakt ut, sprang han fram och tillbaka i full fart, så där retligt precis framför näsan på mig, som dom där djuren ibland kan göra när dom kommer lösa.
Till slut fick jag i alla fall fångat honom så jag kunde sitta upp och rida iväg. Han var så snäll och beskedlig hela turen så att det var en ren fröjd att rida honom! Lösgaloppera mera säger jag bara!! Jag red lite trav på asfalt, lite trav på grusväg och mycket galopp på gammalt järnvägsspår. Jag har någon tanke om att jag ska rida en runda med fokus på intervallträning och nu testade jag av den. Tanken är att denna runda ska ridas minst en gång i veckan framöver för att konditionsträna oss. Längre fram i vår när mark, väder och ljus tillåter det kommer jag att rida ut ännu mer och då ska även klättring läggas till.
Som det är nu får helgerna vara till för uteritt men det är lite sårbart för jag tänker banne mig inte rida ut i vilket väder som helst. Lördags var det ok men i söndags var det så där vidrigt som det bara kan vara i Skåne tror jag? Nollgradigt med en ganska stark isande nordanvind och hög luftfuktighet. Det går banne mig inte att klä sig varm när det är så! Då får en kortare tur räcka och sedan får det faktiskt bli ridhus. Det finns faktiskt gränser för hur seriös man kan bli som hobbyryttare.
Efter ridningen i söndag passade jag även på att bli rejält sparkad på låret. Nu har jag en jättefin blå hov där och går men en lätt stapplande cowboystil. Det låter mycket bättre med cowboystil, än att jag rör mig som en åttiofemåring. Jag tackar kylan för att det inte blev värre än en lårkaka, för på grund av den hade jag mina chaps på och dom tog rätt mycket av smällen. Ett litet tag trodde jag banne mig att lårbenet var av för fy bubblan vad ont det gjorde. Tack var min härligt gyllenbruna ton så syns blåmärken inte så mycket på mig, vilket är bra eftersom jag är ganska klumpig. Eller som man också kan uttrycka det, jag har lite otur när jag rör mig!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar