Nu ska jag
berätta om Lollo. Lollo var min andra häst här i livet, jag var nio år då
morfar köpte Lollo till mig. På den här tiden för länge, länge sedan kunde man
köpa hästar på, Scan, ja just det dom som slaktar djur och gör korv och såna
goa grejer. På den tiden hade dom något som hette livdjursauktioner. Om jag
förstått det rätt så innebar det att man kunde åka till dessa auktioner och
köpa djur, levande, de djur som inte blev sålda till någon gick till slakt och
säljaren fick då i alla fall slaktvärdet för djuret (Jag visste inte då vad som
hände med de djur som inte fick någon köpare). Här såldes det kor, och hästar,
kanske även får och getter men det minns jag inte. Min morfar brukade ta med
mig dit för att jag skulle få titta på hästarna när han ändå skulle titta på
kor.
Vi sitter där och
det kommer in djur efter djur som folk bjuder på. In kommer det en fjording som
jag blev störtförälskad i. Morfar vill inte bjuda, för vi är inte där för att
köpa häst utan bara titta, fjordingen blir såld till någon och jag bryter ihop
fullständigt. Min snälla morfar som inte klarade av att jag grät (vilket lilla
Titti var väl medveten om) tar mig i handen och säger att vi ska leta upp den
som köpt fjordingen och höra om de vill sälja den till oss.
Vi går ner i
stallarna och jag står och klappar fjording medan morfar letar, när han inte
hittar ägaren börjar jag gråta igen. Då kommer hästhandlaren och frågar varför ”tösen gråter?”. Morfar förklarar
och hästhandlaren säger ”Jag har en snäll liten märr här borta, den kan ni få
köpa billigt”. Vi följer med honom bort till en liten, tovig, mager, brun
åring. På baken sitter det nummerlappar fastklistrade på pälsen (katalognumret
klistrades direkt på djurens bakar!). Jag går upp till henne och hästen står som ett ljus och är väldigt lugn
och snäll. Gubben säger att hon heter Lollo och att hon är gudasnäll. Jag ber
morfar snällt, morfar köper hästen! Genomtänkt? Nej inte alls, över
huvudtaget!!
Vi åker hem och
väntar på att Scans stora lastbil ska komma med Lollo som ska få gå med Pontus.
Lastbilen kommer och kör in på gården. Det är ett fruktansvärt liv i den, det
sparkas så det brakar och gnäggas högt och ljudligt. Vi undrar vad det är för
häst och var den skall lämnas, den vi köpte var ju så lugn! Det lilla monstret
i lastbilen visar sig vara Lollo som genomgått en drastisk förändring, minst
sagt. Det lugnande medlet hon förmodligen var full av på auktionen hade gått ur
kroppen nu. Hon var livrädd, galet livrädd och hon försvarade sig för allt vad
hon var värd. Ut kommer den lilla hästen med två karlar släpande bakom sig, vi
får in henne i stallet och boxen.
Det går knappt
att komma i närheten av henne, hon bits i ena ändan och sparkas i andra. Enda
stället som det överhuvudtaget gå att röra på är mitt på halsen och så var det
i flera månader. Hon var huvudskygg och bakskygg och livrädd för män. Vi vet
inte riktigt vad hon varit med om, men antagligen har hon fått väldigt mycket
stryk. Det var hemskt att se! Jag förbjöds att gå i närheten av henne, vilket
jag struntade i. Jag var ju nio år och hon var, min klart jag måste gå nära
henne. Jag lyckades komma så nära att jag kunde klappa henne på halsen när jag
stod utanför boxen. Lollo gick inte att fånga i boxen på tre veckor, ingen fick
komma in till henne. Dom släppte ut
Lollo löst ur boxen ut i hagen hon gick efter Pontus som var hennes stora
trygghet i livet.
Efter ett tag
gick det att fånga henne i boxen och jag kunde klappa henne på hela halsen,
morfar och jag var de enda som fick röra henne överhuvudtaget. Huvudet fick man
inte komma i närheten av och inte heller övriga kroppen. Att lyfta benen var
liksom inte att tänka på. Vi lät henne vara rätt mycket. Jag borstade på henne
och fick röra mer och mer på kroppen, gud vad hon bet mig ibland och passade
mig sig inte så slog hon som bara den. Åren gick och hon blev tre och skulle
ridas in men hur?
Det gick knappt att
ta på en grimma än mindre träns. Nu var hon i alla fall så pass att man kunde
ta henne i huvudet men INTE öronen, man fick inte röra dom. Grimman gick ju att
knäppa upp och lägga över öronen utan att röra vid dem, men hur göra med ett
träns. Skam den som ger sig, jag gick ut med ett träns i hagen och började med
att klappa henne. Sen delade jag hela tränset. Först tränade vi med bett, det
gick bra, sen la jag på nackstycket bara och knäppte på sidstyckena, la in
bettet i munnen, voilà, Lollo var tränsad. Jag höll på så här av på, av på, av
på. För varje gång fick jag röra henne lite mer på öronen och till sist kunde
jag tränsa henne på helt vanligt sätt. Lollo var inte längre huvudskygg!! Jag
sprang in och berättade vad jag gjort och fick en utskällning eftersom jag inte
fick vara med Lollo själv, men vad brydde jag mig om det. Jag hade ju tränsat
den ”omöjliga” hästen själv, tolv år gammal.
Vi fick hålla på
likadant med sadeln men det gick det med till slut. Sadeltvång hade hon dock
periodvis länge efteråt. En vän till mormor och morfar hjälpte oss att rida in
Lollo. Gud vad hon bockade första gången han satt på henne, han skulle av till
varje pris. Han var duktig så han satt kvar. Jag fick inte rida henne själv på
väldigt länge men när jag var fjorton, femton red jag ut med henne själv.
Hade dom vetat
hur dom ritterna såg ut hade jag aldrig fått rida iväg!! Lollo kunde bestämma
sig för att vissa ställen bara kan man inte gå förbi, typ vattenpölar, stockar,
träd ja allt möjligt. Det kunde gå till så att vi kom i full galopp, Lollo
tänkte nähä och planterade alla fyra i marken, stenhårt, jag trillade aldrig av
eftersom jag visste att förr eller senare så skulle hon göra så. Jag trampade
ner hälarna väl kan jag säga för annars hade jag flugit över halsen på henne.
Sen var det dags för övertalning, Lollo tvärvände och jag vände tillbaka, Lollo
vägrade gå och jag sparkade, Lollo tvärvände igen och jag vände tillbaka, och
jag sparkade och tillslut kom vi vidare. Jag lyckade alltid med att få förbi
henne, kanske inte första gången men andra eller tredje. Jag gav mig aldrig.
Speciellt vatten
gillade Lollo inte. Det brukade bli en pöl utanför stalldörren, den skulle hon
inte gå förbi, varken in eller ut. Då fick man ha Pontus som draghjälp, när han
inte fanns längre blev det svårt. Vissa gånger kunde det ta tjugo, trettio
minuter att få in eller ut henne. Vad göra åt saken, hästen måste vänjas vid
vatten. Det fanns en bäck i skogen och dit red jag. Jag tror att jag höll på en
timme att få i Lollo, men i kom hon sen red vi fram och tillbaka, flera gånger
och så var hon inte rädd för vatten längre. Jisses vad jag höll på och vad jag
lärde mig. Ingen hjälp hade jag heller utan fick komma på allt själv.
Det var mycket
med Lollo. Skulle man kratsa hovarna så sparkade hon eller la hon sig ner. När
man satt upp fick hon sadeltvång och exploderade, då gällde det att vara snabb
och hänga kvar. Hon kunde även lägga sig ned vid sina sadeltvångs attacker. Gick främmande människor upp till henne i
spiltan slog hon och bet efter dom. Hon jagade min syster i hagen och försökte
bita henne i huvudet och hon bet efter min morbror när han kom med mat. Mig var
hon oftast snäll mot men jag hade också ett oändligt tålamod med henne.
Efter några år
tröttnade jag på hästar och när jag var arton och Lollo tio lånade vi ut henne
till en liten ridskola på landet. Vid det här laget var hon rätt så tämjd och
hon skötte sig exemplariskt där. Dom älskade henne och köpte henne. Jag var och
hälsade på henne ibland och hon mådde väldigt bra där. Tänk att vilda, rädda
Lollo var en favorithäst bland barnen på en ridskola, rätt otippat faktiskt!
Jag fick höra senare att hon hamnade i Småland och att hon fick ett föl. Men
jag vet inte riktigt, jag hoppas bara att hon fick det bra, men det tror jag.
Om någon där ute vet något om Lollo så hör av er!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar