torsdag 11 oktober 2012

Lollo


Nu ska jag berätta om Lollo. Lollo var min andra häst här i livet, jag var nio år då morfar köpte Lollo till mig. På den här tiden för länge, länge sedan kunde man köpa hästar på, Scan, ja just det dom som slaktar djur och gör korv och såna goa grejer. På den tiden hade dom något som hette livdjursauktioner. Om jag förstått det rätt så innebar det att man kunde åka till dessa auktioner och köpa djur, levande, de djur som inte blev sålda till någon gick till slakt och säljaren fick då i alla fall slaktvärdet för djuret (Jag visste inte då vad som hände med de djur som inte fick någon köpare). Här såldes det kor, och hästar, kanske även får och getter men det minns jag inte. Min morfar brukade ta med mig dit för att jag skulle få titta på hästarna när han ändå skulle titta på kor.

Vi sitter där och det kommer in djur efter djur som folk bjuder på. In kommer det en fjording som jag blev störtförälskad i. Morfar vill inte bjuda, för vi är inte där för att köpa häst utan bara titta, fjordingen blir såld till någon och jag bryter ihop fullständigt. Min snälla morfar som inte klarade av att jag grät (vilket lilla Titti var väl medveten om) tar mig i handen och säger att vi ska leta upp den som köpt fjordingen och höra om de vill sälja den till oss.

Vi går ner i stallarna och jag står och klappar fjording medan morfar letar, när han inte hittar ägaren börjar jag gråta igen. Då kommer hästhandlaren och frågar varför ”tösen gråter?”. Morfar förklarar och hästhandlaren säger ”Jag har en snäll liten märr här borta, den kan ni få köpa billigt”. Vi följer med honom bort till en liten, tovig, mager, brun åring. På baken sitter det nummerlappar fastklistrade på pälsen (katalognumret klistrades direkt på djurens bakar!). Jag går upp till henne och  hästen står som ett ljus och är väldigt lugn och snäll. Gubben säger att hon heter Lollo och att hon är gudasnäll. Jag ber morfar snällt, morfar köper hästen! Genomtänkt? Nej inte alls, över huvudtaget!!

Vi åker hem och väntar på att Scans stora lastbil ska komma med Lollo som ska få gå med Pontus. Lastbilen kommer och kör in på gården. Det är ett fruktansvärt liv i den, det sparkas så det brakar och gnäggas högt och ljudligt. Vi undrar vad det är för häst och var den skall lämnas, den vi köpte var ju så lugn! Det lilla monstret i lastbilen visar sig vara Lollo som genomgått en drastisk förändring, minst sagt. Det lugnande medlet hon förmodligen var full av på auktionen hade gått ur kroppen nu. Hon var livrädd, galet livrädd och hon försvarade sig för allt vad hon var värd. Ut kommer den lilla hästen med två karlar släpande bakom sig, vi får in henne i stallet och boxen.

Det går knappt att komma i närheten av henne, hon bits i ena ändan och sparkas i andra. Enda stället som det överhuvudtaget gå att röra på är mitt på halsen och så var det i flera månader. Hon var huvudskygg och bakskygg och livrädd för män. Vi vet inte riktigt vad hon varit med om, men antagligen har hon fått väldigt mycket stryk. Det var hemskt att se! Jag förbjöds att gå i närheten av henne, vilket jag struntade i. Jag var ju nio år och hon var, min klart jag måste gå nära henne. Jag lyckades komma så nära att jag kunde klappa henne på halsen när jag stod utanför boxen. Lollo gick inte att fånga i boxen på tre veckor, ingen fick komma in till henne.  Dom släppte ut Lollo löst ur boxen ut i hagen hon gick efter Pontus som var hennes stora trygghet i livet. 

Efter ett tag gick det att fånga henne i boxen och jag kunde klappa henne på hela halsen, morfar och jag var de enda som fick röra henne överhuvudtaget. Huvudet fick man inte komma i närheten av och inte heller övriga kroppen. Att lyfta benen var liksom inte att tänka på. Vi lät henne vara rätt mycket. Jag borstade på henne och fick röra mer och mer på kroppen, gud vad hon bet mig ibland och passade mig sig inte så slog hon som bara den. Åren gick och hon blev tre och skulle ridas in men hur?

Det gick knappt att ta på en grimma än mindre träns. Nu var hon i alla fall så pass att man kunde ta henne i huvudet men INTE öronen, man fick inte röra dom. Grimman gick ju att knäppa upp och lägga över öronen utan att röra vid dem, men hur göra med ett träns. Skam den som ger sig, jag gick ut med ett träns i hagen och började med att klappa henne. Sen delade jag hela tränset. Först tränade vi med bett, det gick bra, sen la jag på nackstycket bara och knäppte på sidstyckena, la in bettet i munnen, voilà, Lollo var tränsad. Jag höll på så här av på, av på, av på. För varje gång fick jag röra henne lite mer på öronen och till sist kunde jag tränsa henne på helt vanligt sätt. Lollo var inte längre huvudskygg!! Jag sprang in och berättade vad jag gjort och fick en utskällning eftersom jag inte fick vara med Lollo själv, men vad brydde jag mig om det. Jag hade ju tränsat den ”omöjliga” hästen själv, tolv år gammal.

Vi fick hålla på likadant med sadeln men det gick det med till slut. Sadeltvång hade hon dock periodvis länge efteråt. En vän till mormor och morfar hjälpte oss att rida in Lollo. Gud vad hon bockade första gången han satt på henne, han skulle av till varje pris. Han var duktig så han satt kvar. Jag fick inte rida henne själv på väldigt länge men när jag var fjorton, femton red jag ut med henne själv.

Hade dom vetat hur dom ritterna såg ut hade jag aldrig fått rida iväg!! Lollo kunde bestämma sig för att vissa ställen bara kan man inte gå förbi, typ vattenpölar, stockar, träd ja allt möjligt. Det kunde gå till så att vi kom i full galopp, Lollo tänkte nähä och planterade alla fyra i marken, stenhårt, jag trillade aldrig av eftersom jag visste att förr eller senare så skulle hon göra så. Jag trampade ner hälarna väl kan jag säga för annars hade jag flugit över halsen på henne. Sen var det dags för övertalning, Lollo tvärvände och jag vände tillbaka, Lollo vägrade gå och jag sparkade, Lollo tvärvände igen och jag vände tillbaka, och jag sparkade och tillslut kom vi vidare. Jag lyckade alltid med att få förbi henne, kanske inte första gången men andra eller tredje. Jag gav mig aldrig.

Speciellt vatten gillade Lollo inte. Det brukade bli en pöl utanför stalldörren, den skulle hon inte gå förbi, varken in eller ut. Då fick man ha Pontus som draghjälp, när han inte fanns längre blev det svårt. Vissa gånger kunde det ta tjugo, trettio minuter att få in eller ut henne. Vad göra åt saken, hästen måste vänjas vid vatten. Det fanns en bäck i skogen och dit red jag. Jag tror att jag höll på en timme att få i Lollo, men i kom hon sen red vi fram och tillbaka, flera gånger och så var hon inte rädd för vatten längre. Jisses vad jag höll på och vad jag lärde mig. Ingen hjälp hade jag heller utan fick komma på allt själv.

Det var mycket med Lollo. Skulle man kratsa hovarna så sparkade hon eller la hon sig ner. När man satt upp fick hon sadeltvång och exploderade, då gällde det att vara snabb och hänga kvar. Hon kunde även lägga sig ned vid sina sadeltvångs attacker.  Gick främmande människor upp till henne i spiltan slog hon och bet efter dom. Hon jagade min syster i hagen och försökte bita henne i huvudet och hon bet efter min morbror när han kom med mat. Mig var hon oftast snäll mot men jag hade också ett oändligt tålamod med henne.

Efter några år tröttnade jag på hästar och när jag var arton och Lollo tio lånade vi ut henne till en liten ridskola på landet. Vid det här laget var hon rätt så tämjd och hon skötte sig exemplariskt där. Dom älskade henne och köpte henne. Jag var och hälsade på henne ibland och hon mådde väldigt bra där. Tänk att vilda, rädda Lollo var en favorithäst bland barnen på en ridskola, rätt otippat faktiskt! Jag fick höra senare att hon hamnade i Småland och att hon fick ett föl. Men jag vet inte riktigt, jag hoppas bara att hon fick det bra, men det tror jag. Om någon där ute vet något om Lollo så hör av er!! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar