En ny vecka

Det har nu gått en vecka utan min lille Knatt. Jag fäller en tår lite då och då när jag på olika sätt påminns om honom. Men så får det vara. Den här veckan har känts mer som en månad än en vecka.

I tisdag- torsdag jobbade jag som vanligt men jag vet inte om jag precis var mentalt närvarande under dessa dagar. I fredags åkte jag ut till Vilda Västern och hämtade min sadel och en del andra grejer och körde in dom till Lund. I lördags skulle jag rida både Metallic och Gundela vilket gick bra. Metallic var glad som en lärka när vi galopperade omkring ute på utebanan och jag var nöjd och kände att häst är bäst. Sedan red jag Gundela som också var fin där på utebanan. Så långt så bra där i solens sken. Sedan började molnen dra ihop sig både bokstavlig och bildligt!

När jag ställer in Gundela i boxen är det något som inte stämmer alls. Hon lägger sig ner och det är rätt uppenbart att hon har kolik. Jag hade inte märkt av någonting när jag red men nu låg hästen i smärtor. Det vara bara att ringa ägaren och säga att hon nog fick komma och kolla till sin häst. Under tiden traskade jag runt anläggningen med lilla hästen och hade skuldkänslor för att jag ridit henne för hon måste ha haft ont redan då.

Ägaren kommer och veterinär rings, naturligtvis svarar inte veterinären på en gång. Det är ju storhelg så varenda häst i Skåne som ändå ska bli dålig måste ju givetvis bli det på en röd dag. Jag menar vilken häst blir kass på kontorstid, ingen. Fredagkväll eller röd dag ska det vara! Under tiden ägaren väntade på veterinären åkte jag hem för att sova. Jag kände mig lite sliten efter bara tre timmars sömn, vi var hos grannen på lite middag kvällen innan. Då ägarens man var på påskmiddag med deras bil så fick hon ringa mig om hon var tvungen att köra upp hästen till Helsingborg. Jag hade nog precis somnat när telefonen ringde och jag sömndrucket inser att nu bär det av till Helsingborg.

Jag kör upp till stallet och försöker koppla på deras släp vilket givetvis inte alls går då hjulveven är sönder. Med lite hjälp från ägaren får vi på släpet. När jag kör ut så tänker jag att jisses vad tungt det här släpet var, men det var inte det som var problemet utan ett av hjulen som låst sig, så klart varför ska något bara flyta på. Trots upprepade backningar vägrade hjulet släppa. Men som alltid har jag 5:56 i bilen så på med det och sedan fortsätta att backa och köra fram, backa och köra fram. Till slut lossnade hjulet precis när vi skulle ge upp och försöka låna ett annat släp. Sedan flöt allt på bra ett tag hästen kommer upp till sjukhuset och vi kommer in snabbt med henne.

När veterinären precis fått ner slangen ringer min telefon och det är Pajen. Jag svarade att jag är på djursjukhuset i Helsingborg och hon kontrar med att hon ligger i skogen och tror att hon har brutit bäckenet. Hon undrar om jag är i närheten och möjligtvis kan komma och hitta henne!!! Jag blir skitorolig och känner mig helt handlingsförlamad. Som tur är hon inte själv i skogen då hon ridit ut med en av sina kunder. När jag hör det ber jag henne ringa efter ambulans. Men det lyssnar hon givetvis inte på utan börjar yra om hästar, barn och hundar och vem som ska ta hand om dom. Typiskt resonemang för en hästmänniska när dom ligger helt sönderslagna  på marken efter att drattat av dessa, ibland livsfarliga, djur. Jag insisterar på att hon ska strunta i det och ringa ambulans. Men nejdå, då börjar hon prata om att krypa hem på alla fyra. Jag inser då att någon ambulans inte kommer att tillkallas och att min vän förmodligen kommer att sätta sin plan i verkat, att krypa hem från skogen för att ta in hästar och laga  middag till barnet. När jag återigen skriker i luren "RING AMBULANS" bryts samtalet.

När jag berättade detta för alla som står runt hästen säger dom alla att jag skulle åka på direkten. Som dom hästmänniskor dom är så inser ju även dom att någon måste ta sig iväg för att stoppa den galna människan i skogen och få iväg henne till ett sjukhus, för hon skulle ju inte göra det själv. Så jag sätter mig i bilen och ber till högre makter att min vän inte ska vara illa skadad. Fattar ni hur långt det är mellan Helsingborg och Torup, jättelångt, och hela tiden var jag orolig för min vän i skogen och för hästen som stod med slang i nosen.

När jag i bilen ringer till Pajen svarar hon att hon nu tagit sig upp på hästryggen och att dom nu är på väg till stallet. Vilket inte gör  mig mindre orolig för då minns jag alla historier om människor som rest sig upp och dött då någon vital del av kroppen faktiskt varit allvarligt skadad trots att dom kunnat gå precis innan. När jag äntligen kommer fram hittar jag Pajen liggande ute på stallplanen och är det någon ambulans tillkallad, nej givetvis inte. Så efter att vi planerat för djur och barn vem som ska ta hand om dom så får jag äntligen ringa ambulans. Då har människan envisats med att på egen hand ta sig in i sadelkammaren efter att hon tvingat mig att dra upp henne från marken. Till slut kommer ambulansen och ambulanspersonalen surrar fast henne vid spineboarden så att hon äntligen håller sig stilla.

När hästar är intagna och nattade, hundar är kissade och upphämtade och Pajens son levererad till en kompis för natten åker jag hem. Då passar jag på att ringa om Gundela som tur var hade alla tarmar på plats och är på bättringsvägen, en mindre att oroa sig för i alla fall. Efter ytterligare några timmar ringer även Pajen och meddelar att alla ben är intakta och att endast mjukdelar är tilltufsade. Efter att jag hämtat Pajen och kört hem henne så kan jag äntligen ta mig hem och stupa i säng vid halv ett på natten. Tack och lov att allt slutade väl för både häst och människa.

Jag vet inte om det är något som försöker säga mig att häst kanske ändå inte är bäst och att jag kanske skulle lägga hästeriet på hyllan, men kommer jag att lyssna på det? Naturligtvis INTE, för säga vad man vill om alla upp och nedgångar som man är med om i hästvärlden så är det i alla fall aldrig långtråkigt!!

GLAD PÅSK PÅ ER ALLA!