Lite mer historia

Eftersom jag är hemma och vabar i dag så kan jag ju passa på att berätta lite mer om mitt tidigare hästliv. Jag har berättat om Pontus och Lollo. Ett kort tag hade jag en ponny som hette Patsy. Hon tillhörde LCR och jag hade henne en kort period nät jag var 14 år. Om Patsy finns det inte så mycket att skriva om direkt. Jag tävlade henne föga framgångsrikt eftersom vi jämt stannade ut oss. Ingen period jag minns med glädje direkt. Efter Patsy slutade jag rida under många år, förutom ett halvårs ridande när jag var 18.

Jag hade alltså ett uppehåll på ca nio år minus ett halvår innan jag tog upp mitt intresse igen. När jag var 23 ungefär blev jag tillsammans med en kille som bodde på landet. Dom vi hyrde hus av hade även ett inackorderingsstall och min kompis, Pajen, red stallägarnas häst. I stallet stod en travare som ägdes av en ung tjej. Flickebarnet hade tröttnat och hästen var helt försummad varpå Pajen kommer på att jag kan ju kanske börja rida den. Tja varför inte?

Jag följde med till stallet och tittade på djuret som var stirrig och mager. Han bar Namnet Ingo Sig. Ingo hade inte haft det lätt här i livet, det framkom att sedan han försvann från travet så hade han varit hos ett flertal ägare. Han stannade aldrig länge på ett ställe utan for vidare. Han var stirrig och fick han inte komma ut med det samma på morgonen så klättrade han, bokstvaligen, på väggarna, eller boxvandrade. Han var svår att hålla hullet på eftersom han stirrade av sig all mat. Han var inte gosig och han hade ett ganska distanserat förhållande till människor. Han var helt enkelt en av dessa missförstådda hästar som finns där ute i världen. Mitt hjärta smälte och jag tänkte att även han behövde en chans här i livet, så jag började rida igen! Ingo var oridbar och jag ringrostig.

I början kunde Ingo inte gå på en volt eftersom han var helt oböjbar och han kunde inte galoppera, däremot kunde han skena i trav!! Att stoppa Ingo då han väl fått fart var i början omöjligt eftersom han la tungan runt bettet, inte över, utan runt! Innan  jag kom på detta så skenade vi, i trav, runt om i nejderna! Andra ville inte rida ut med oss eftersom Ingo hade en tendens att hetsa upp sig lite vilket var mycket stressande för andra hästar.

Ingo var tvungen att vara först eftersom han annars studsade som en känguru för att ta sig förbi. Nu är ju inte jag den som ger mig så jag ansåg att detta borde man träna på, att vara sist. Dock krävdes det nerver av stål hos den häst som då skulle vara först då Ingo inte bara studsade utan också höljutt frustade och pustade den andra hästen i häcken vilket medförde smått hysteriska ridturer i vårat sällskap. De enda som stod ut med oss var faktiskt Pajen och hennes mycket flegmatiska häst Carlos. Carlos ville inte gärna gå framåt av sig själv så Ingo var här ett utmärkt sällskap eftersom han var som en blåslampa i rumpan på Carlos.

Ja vilka turer vi hade, en raksträcka betydde enligt Ingo upplopp, så då stack han. Ett öppet fält betydde enligt Ingo upplopp, så då stack han. Att rida betydde enligt Ingo upplopp, så då stack han! Att svänga in på en volt, eftersom han inte kunde svänga, för att stoppa honom gick inte. Så min metod var att ta sikte på ett tätt snår någonstans och försöka styra in i det för att motståndet av kvistarna skulle stoppa farten. Vi brukade synas som ett streck ute på fälten och vi var allmänt kända som dom som skenar  över fälten, i trav. Att hästar kunde trava så fort hade jag ingen aning om innan jag red Ingo!!
Till slut kom jag i alla fall på det här med tungan och Ingo fick tungsticka och ett pessoabett vilket medförde att jag nu fick lite kontroll över våra ridturer.

Jag tränade väldigt seriöst med Ingo. Vi tränade dressyr och vi hopptränade.  Ingo lärde sig att galoppera och att gå på en volt.Till slut gick han till och med i en ok form och var i fint hull. Ja han blev riktigt fin faktiskt. Efter två år fick jag Ingo eftersom flickan som ägde honom inte ridit någonting nästan sedan jag började rida honom. Jag hade dock börjat känna att det fanns vissa begränsningar med Ingo, som trots allt var en 13- årig travare. Jag ville vidare i min ridning, så därför sålde jag Ingo för 3000:- till en nybörjarkille. Ingo fick det väldigt bra hos sin nya ägare och han var mycket älskad och uppskattad där. Ingo stannade där tills han blev så gammal att det var dags att åka till eviga betet. Ännu ett lyckligt slut alltså!

Pajen, Carlos och Ingo

Ingo och jag