En sån där dag

I går var en sån där dag då det gick i ett på jobbet och jag dessutom kom iväg sent därifrån. Jag var snortrött och frusen när jag kom hem. Eftersom jag frös som en hund bestämde jag mig för att ta på mig termotights under ridbyxorna. Jag avskyr att ha långkalsonger då det kliar, skaver, känns klumpigt och är allmänt besvärligt, så jag begriper inte vad jag tänkte eller jo det vet jag, jag skulle hålla mig varm. Redan när jag är hemma känner sig mina ben snärjda och kvävda och jag känner mig minst 20 kg tyngre! OBEKVÄMT! Men då är jag redan på väg och tänker att det blir bättre när jag kommer ut i kylan. Inte, fortfarande obekvämt!

Så in i stallet kommer jag och känner mig obekväm, men jag har i alla fall en plan.Jag hade bestämt mig för att rida bommar och hade letat upp en övning på Hippson. Naturligvis var det folk i ridhuset som tränade dressyr. Jag kände att det inte var läge att plocka fram några bommar så där smög sig min planering. Jag fick bestämma mig för en ny plan och det var att jobba vidare med övergångar, rida innanför spåret för att inte ta stöd av väggen och skänkelvikning halvt igenom och galopp med mindre volter.

Jag skrittade fram länge och då kändes Harry fin och följsam, själv kunde jag mest känna hur obehagliga mina ben kände sig där dom var instängda. Harrys fina följsamheten tog slut någonstans vid den första övergången. Harry ville inte alls göra några övergångar han vill springa utan avbrott. Men jag kämpade på för jag hade en plan, visserligen en plan B men den skulle jag följa. Jag fick väl till någon hyfsad övergång i varje varv men annars var det mest skit med dom. Ok då går jag väl över till skänkelvikning då. Men varje gång jag svängde in halvt igenom kom det någon som var i vägen så att jag antingen fick tvära för tvärt eller inte tvära alls. Övningen blev därför helt inkonsekvent och jag fick aldrig till någon bra känsla. Harry var inte på det minsta humör att samarbeta och drog bara iväg i hundranittio med huvudet rakt upp i luften. Alltså ännu en övning som jag aldrig fick till. Mina ben var inte till någon hjälp då dom mest kliade och var orörliga. Förmodligen därav att Harrys framfart som en durasellkanin på speed!

Över till galoppen, här hade Harry definitivt checkat ut från all form av samarbete och skenade mest runt med mig lång som ett ösregn och med ett fast tag i bettet. Någon eftergift eller tempoväxlingar var det inte tal om. Själv hade jag tappat fokus på det jag höll på med och retade mig mest på allt och alla där inne, fast mest på mig själv och på dom förbaskade kalsingarna. När jag tittade på mig själv i spegeln kunde jag även konstaterade att jag satt i stolsits och att jag inte såg klok ut. Jag kom även fram till att jag inte kan rida och inte borde sitt på en häst överhuvudtaget. Då bestämde jag mig för att detta ridpass var ett projekt som borde läggas ned omedelbart, vilket jag gjorde.

Jag travade av Harry på lång tygel och det gillade Harry och var återigen samarbetsvillig, mjuk och lyhörd!! Mina ben var nu inte bara kliande och klumpiga, dom var dessutom genomfrusna. Jag skulle aldrig skylla på hästen för ett misslyckat ridpass, då hans sambetsvilja är sammankopplad med mitt fokus och min ridning. Men jag tänker däremot skylla på det förbaskade termoleggsen. No more, dom höll ju inte ens benen varma!!

Hoppas det blir bättre i dag och att i går bara var "en sådan där dag"!