onsdag 5 februari 2014

Jag har galopperat!!

Det kan ju tyckas vara en liten sak och att det är rätt onödigt att skrika ut att jag har galopperat, men det för mig kändes det stort!! Det är ju faktiskt första gången sedan oktober som jag galopperat på Russ, om man då inte räknar med när han skenade på stora hoppbanan på nyår, men det räknas inte för den galoppen kunde jag inte njuta av. I går satt jag upp för första gången på en vecka, igen, och när jag väl fått igång motorn där bak så var det en härlig känsla att rida min älskade Knatt igen.

Han är verkligen inte som någon annan häst jag ridit innan, nu kanske det ska tilläggas att jag
inte alltid suttit på det främsta hästmaterialet här i världen, men ändå! Efter några varv i trav fattade jag galopp och det var härligt, visserligen kändes han som när han var tre år igen men redan då var hans galopp något man bara njöt av. Som att sitta på en gigantisk mjuk katt, en något obalanserad katt men ändå en katt. Knatten har verkligen en mjuk bärig galopp och han har alltid haft väldigt lätt för sig i den! När han var te och oinriden kunde han utan problem galoppera väldigt balanserat, för att vara en treåring , utan märkbar ansträngning även om man tog in honom på en mindre volt, han försökte oftast komma undan arbete i trav genom att galoppera i stället. Nog tjatat om Knattens galopp.

Efter Knatten hoppade jag Masai som nog var lite trött i sig själv, A tyckte att han inte såg helt hundra ut bak och han slarvade faktiskt rätt så mycket med bakbenen när han hoppade. Nu har det ju varit rätt så mycket hoppning den sista tiden så i dag får han vila och sedan joggas fram till tävlingarna på lördag. Efter det har vi sagt att han får ta det lite lugnt med hoppningen någon vecka för att vara fräsch tills säsongen verkligen är igång!

Längtar så till i kväll när jag ska rida min lilla häst i galopp igen!!!
 

 
 
Foto: Ewa Levau

 

                               
                                         

3 kommentarer:

  1. Jag vet mycket väl hur skön den galoppen var. Går inte beskriva och folk tror man är dum i huvet som tjatar om en sån sak. Men men efter oro, hopplöshet, uppgivenhet, ilska, frustration och dalande tro på ett rättvist liv så är dendär galoppen mer välkommen än allt annat.

    hälsn "han med det onaturligt snygga ridhuset" :)

    SvaraRadera