lördag 1 december 2012

336 och Harald

Min blogg ligger tydligen på plats 336 i kategorin, privata, djur på Blogportalen (Twingly?) eller vad det nu heter. Säger mig inte så mycket men så stod det på statistiken i alla fall. Jag antar att det finns fler än 336 bloggar om djur så då kan man utgå ifrån att den inte är sist i alla fall.

Vad vill jag komma till med detta? Jo jag kan alltså ännu inte titulera mig som en av Sveriges största hästbloggare;)! Däremot kan jag kalla mig för en av Sveriges alla hästbloggare och det är ju inte illa det heller.
Knatt i stall.

På skrivfronten gällande ridandet är det nu ganska mycket torka, jag rider inte alltså finns det inte mycket att skriva om. Jag funderade på om jag skulle skriva om tidigare hästar och i så fall skulle nog turen ha kommit till Harald. Men trots att Harald är den häst som jag haft längst av de hästar jag ägt så har jag inte så många roliga anekdoter om honom. Inte som med dom andra, Pontus, Lollo och Ingo. Inte för att jag inte hade kul med Harald men för att han var väldigt okomplicerad och sällan hittade på någon skit.

Harald köpte jag som 4- åring av hans uppfödare, Harald f- 91 e. Hubertus u. Warrigall, ganska mycket svenskt halvblod utan några större inslag av förädling kan man säga! Harald hade gått på lösdrift vid köpet och hade enbart varit hanterad så mycket att han hade haft en grimma på sig. När jag var ute och tittade på honom vägrade han komma i närheten en enda gång! Jag bestämde mig ändå för att köpa honom för han var rätt så snygg att titta på. I dag hade jag aldrig köpt den här typen av häst men det var andra tider 1995!

Harald var ganska stor och grov, vilket folk påpekade när dom fick se honom när han kom hem. Men det bekom inte mig. Harald visade sig vara väldigt okomplicerad att rida in, han longerades, jag hängde, jag satt upp och jag red. Tredje gången jag satt på honom red jag ut med en stallkamrat och galopperade på Revingehed. Så var det med det. Allt var var lätt med Harald för han var nog den godaste och mest vänligt sinnade häst jag någonsin stött på. Sen var det lite si och så med ridbarhet och hållbarhet.

Då jag haft honom i några månder blev han halt, inte mycket men dock halt. Han röntgades och man upptäckte att han hade hovbroskförbening på bägge fram. Detta kunde han få problem med framöver eller inte. Han behandlades för hovledsinflammation först och sedan kotledsinflammation i bägge fram. Efter ett halvår var han igång igen. Det höll i ca sex månader till då han återigen blev halt på samma sätt som tidigare. Den här gången hade jag en annan veterinär som tittade på hästen och som direkt sa "det sitter inte fram det sitter bak". In och röntga bakbenen och mycket riktigt, lösa benbitar i vänster bakknä och förslitningsskada i höger bakknä på grund av felbelastning. Harald var nu fem och hade i stort sett varit halt i sammanlagt ett år under de 1,5 år jag ägt honom! Veterinären och jag bestämde att om han efter operationen blev halt igen på samma sätt, så skulle han dömas ut för då var det inte så mycket att göra eftersom han hade så mycket skit i sina leder.

Efter ytterligare några månaders konvalecent sattes han i gång. Jag väntade på ytterligare hältor och hade väl mentalt ställt in mig på att han kanske bara var till låns ett tag. Men han höll i tio år utan någon form av hälta!!

Harald hoppade rätt ok men var helt omöjlig att rida i rätt form. Jag kämpade med detta i alla år jag ägde honom och oftast kändes det som om jag inte kunde rida alls. Till slut gav jag upp och red honom enbart på pellham eller kandar för att överhuvudtaget få någon form av eftergift. 

Till Haralds försvar så ska jag säga att med honom var man alltid trygg. När jag var gravid med Mathea och jag red honom kände jag mig aldrig rädd för han tog hand om mig och var rädd om mig. Speciellt en gång, när jag var i sjunde månaden och vi hopptränade. Jag la Harald helt fel på ett räcke och vi höll på att krascha i hindret. Jag flög fram på halsen och var på väg av, då ställer sig Harald och sträcker ut halsen och står blickstilla tills jag hinner kasa tillbaka i sadeln, han rörde sig inte förrän jag satt säkert igen. Det har jag svårt att tänka mig att Knatten skulle göra! 

Harald var Harald och jag hade honom i tio år utan någon skada. När han var 15 år blev han halt igen, på samma sätt som han var som fyraåring och då visste jag att det var dags. Jag grät och grät när jag tog avsked av honom. Även om jag inte saknar honom ridmässigt så saknar jag honom som person, för trevligare hästperson än Harald har jag nog aldrig träffat. 
                                                                           

                                        

2 kommentarer: